minhogstaonskan

Hej på er!

Idag går jag in i vecka 7 (6+0). Hela grejen är fortfarande så himla ofattbar att jag har väldigt svårt att tro på att jag verkligen är gravid. Alltså jag märker att något inte är som det ska, men jag kan ändå inte fatta att det beror på att jag har något som växer inom mig. Mina symtom såhär långt är ömma bröst, kommer och går och varierar i styrka. Ibland har jag svinont medan andra dagar ömmar de bara lite. Blodådrorna är iaf synligare än tidigare och vårtgårdarna (intressant info va!) är något mörkare. Mitt humör är INTE att leka med, blir superirriterad på en blixtsekund, kan börja gråta för minsta lilla och skratta i nästa sekund. Är väldigt blödig och tänker saker som att det är synd om mina katter som lämnas hemma när vi jobbar, och så börjar jag böla för det, etc. Så håller jag på! Inte klok med andra ord. Ett annat symtom är att jag kommit tillbaka till tonåren, har tre BAUTASTORA finnar i fejjan, de är verkligen så uppenbara att de kan fungera som stoppljus! Verkar inte bli av med dem. :/ Har även varit lite illamående tidigare men idag, närmare bestämt imorse förvandalades det istället till kraftigt illamående från ingenstans. Sambon fick stanna bilen två gånger på vägen till jobbet för att jag fick ut och hulka. Hade dock inte hunnit äta frukost, något jag insett är ett måste just nu. Tom mage + ILLAMÅENDE och kräk = sant. Tror det var allt ... Eller förresten trött och mensvärk i magen från och till har jag ju också. Ibland känns det som om mensen ska komma, vilket gör mig supernojig så klart ...

Trots alla symtom som är mindre roliga är jag så glad och tacksam för att detta verkligen händer oss att jag kan ta allt det här. Vill inte klaga, men det gör man automatiskt när det blir för mycket liksom, alla hormoner känns upp och ner för tillfället. Dock är jag inte superglad och "gravidlycklig" hela tiden, nej det som tar över för mig är oron över missfall. Efter nästan två års av kämpande så tar man inget för givet. Vi tar en dag i taget. Just nu är denna dagen avklarad, så får vi se vad morgondagen bjuder på. Men jag ber varje kväll att vårt lilla mirakel ska få stanna hos oss, det är redan så älskat!