minhogstaonskan

Hej på er alla kämpande! Här har det varit fruktansvärt tungt de senaste dagarna. Det hela började i måndags kväll, jag fick så jäklans ont i magen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Natten till tisdagen kom så syndafloden. Jag blödde, blödde och blödde. Blödde igenom tamponger och allt och hade frukatnsvärt ont i magen. Fysiskt och psykiskt höll jag på att gå sönder. På tisdagen kunde jag knappt komma upp ur sängen, fick sjuksriva mig. Grät och grät och förbannade livet och allt annat. Just då kändes allt så jäkla tungt, mörkt och orättvist. Jag var verkligen tröstlös. Sambon visste inte vad han skulle säga och göra, klart han också var ledsen, men han såg ju hur jag led. Igår blevdet lite bättre. Fortfarande ont, blek och eländig, men liite bättre i själen. Dock har jag inte orkat jobba något, jag mår helt enkelt inte bra. Idag mår jag helt ok i magen, lite öm och medtagen, men annars är det mycket bättre. Så imorgon ska jag möta verkligheten igen, möta alla glada människor som har barn och barnbarn där hemma. Möta verkligheten, bara att hoppa upppå hästen igen.

Ringde iaf till min doktor och frågade varför i hela friden jag hade så jäkla ont denna gång. Smärtor jag inte upplevt på väldigt länge. Han rådde mig att göra ett grav-test och sedan ringa tillbaka, kan ju ha varit missfall. Jag lydde doktorns order, hade två test som skräpade här hemma. Men icke, inte en tillstymmelse till något plus, streck, spökstreck eller annat. Ringde upp igen. Han sa då att det kan ha varit för att jag åt Pergotime som kroppen reagerade så. Han visste helt enkelt inte. Om det fortsatte skulle jag få komma in. Så jag ringde till min gyn här i närmsta lilla stad där vi bor. De tog emot mig omgående. Dock skickade de vidare mig till det sjukhus där jag går på utredning eftersom jag hade feber. Ultraljud fördes upp i ömma mig, och där konstaterades överstimulering och infektion. Antagligen av Pergotime, jag har helt enkelt producerat en jäkla massa ägg, som nu ploppat ur mig. De visste inte säkert, men säkert därför sa de. Så nu går jag på pencellin och ska som sagt möta verkligheten igen imorgon. Varför ska livet vara såhär?

Jag vet att det är en del som jag känner privat som läser detta. Till er ber jag att inte prata med mig om detta, jag vill bara försöka fokusera på något annat just nu. Jag är trasig, ledsen och sårbar. Men jag uppskattar om vi istället kan prata om glada och ljusa saker. Om jag vill prata så gör jag det, om jag behöver prata så gör jag det. Jag vet att ni finns där för mig ändå, men snälla, jag vill inte prata om det här just nu. Ännu ett misslyckande, ännu en besvikelse, jag orkar inte mer.

Vi har en plan, en plan som ännu inte är riktigt utarbetad, men en plan iaf. Vad det är kommer jag att säga tids nog. Nu vill jag bara vara, försöka läka. Även om jag inte förlorat något bran, misslyckats på IVF så är detta FRUKATSNVÄRT JOBBIGT FÖR MIG. Så, jag behöver egentligen inte förklara mig mer än så.

STOR kram till alla er andra som kämpar!