minhogstaonskan

Just nu känns det som om allt är en enda stor väntan! Förra vecka ringde jag till läkaren och frågade hur det går med vår remiss till IVF. Detta var förra onsdagen, tror jag. Då svarade han att sambons prover inte hade kommit, prover på HIV samt Hepatit, men de var på g. Så fort de var analyserade skulle remissen skickas. Men tror ni då att den skulle skickas direkt till RMC i Malmö??? Nej, då ska den först till Karlskrona för en bedömning och ett godkännande där, och SEN till Malmö!! Detta hade vi inte fått någon info om innan, så man blev en aning nedslagen. Så sa han att det kanske hinner att ta sig innan, men det tror jag verkligen INTE! Känns som om man har sån jäkla otur med allt just nu så jag skulle inte våga hoppas för mycket på att vi skulle klarar det på egen hand. Det har ju inte hänt innan så varför just nu liksom?? Har ju käkat Pergo nu efter förra mensen, men har läst runt så mycket på Familjeliv om de som blivit gravida på typ femte kuren, så första kuren ska man nog inte ha så höga förhoppningar om ...

Dessutom så är det en enda, jävla, hopplös väntan tills mensen gör sitt sedvanliga intåg. Blir så less och deppig av att tänka på att man ska behöva bli så fruktansvärt ledsen igen. Vet inte hur mycket mer jag orkar?? Visst, finns de som har försökt mycket längre än oss, men för OSS känns det fruktansvärt tungt. Jag skiter i hur andra ser det, detta spelar roll FÖR OSS, och vi har rätt att vara ledsna. Varje dag känns det som om man går och känner efter (kan inte hjälpa det tyvärr) och analyserar om brösten värker/ömmar eller om bröstvårtorna är liiite mörkare nu än vanligt! Så psykiskt jobbigt att det inte är sant! Och någonstans långt där bak i huvdet bara vet jag att det nog är alldelles för tidigt att överhuvudtaget känna något som helst symtom. Dagarna segar sig fram, både vill och inte vill att de ska gå fortare. Vill inte se den där röda, stora fläcken en gång till, tänker banne mig blunda varje gång jag ska på toa när det väl närmar sig, ignorera och stänga ute ...

Ett negativt inlägg, men det är just så jag känner just nu. Kvällen har iaf spenederats med våra underbara, söta vänner, som just nu (några av dem) går igenom något som egentligen är såååå mycket värre än detta som vi tampas med. Jag önskar och hoppas att allt ordnar sig för dem och att deras söta ansikten inte slutar le, då går vi under allihopa ... Det tråkiga i sammanhanget är att vår andra vän som jag berättat om, har kommit tillbaka hit efter en resa, och nu börjar det att kännas jobbigt. Hon undviker ju mig och jag vet fortfarande inte varför. Eftersom vi alla umgås kommer detta säkert vålla problem, iaf för mig. Imorgon är alla bjudna dit på förmiddagen, men det känns som om jag inte är välkommen, ändå om hon sa att ALLA fick komma. Man känner sig som en liten flicka igen som inte fick vara med i kompisgänget när man gick i skolan ... Fruktansvärt är det ....

Men trots allt detta så har ju jag och min älskling varandra, och det är ju något positivt iaf! Vi ska lyckas, vi bara måste det ...