minhogstaonskan

Hej på er!

Gud vad förra veckan gick snabbt, riktigt rasslade förbi! =) Imorgon går jag in i vecka 19, kan inte fatta det! Har snart gått halva tiden, ocvh måste erkänna att det har gått fort. Speciellt de veckor som har varit efter jul. Innan jul, från det att jag fick graviditeten bekräftad och fram till vecka 12 så sniglade sig tiden verkligen fram. Men nu går det fortare! Dock känns det som en hel evighet till juli när pyret beräknas komma, men jag SKA verkligen försöka njuta, inte bara stressa fram tiden. Min första graviditet kommer jag ju aldrig att få uppleva igen, så det är ju väldigt stort. Som jag har väntat och längtat efter detta och nu när man äntligen blivit gravid så känns det som man alltid varit det. Låter kanske konstigt, men det är faktiskt en konstig känsla!

På måndag nästa vecka har vi tid för RUL. Gud vad jag längtar dit och vi hoppas att allt är bra! Om det ser bra ut så kommer vi att börja titta på vagnar och andra tillbehör. Jag vill inte vänta längre och det kan ju ta tid att bestämma sig för vilken vagn man tycker passar bäst osv. Så nu får tiden gärna går sådär fort igen så det snabbt blir måndag! ;)

... glad!!!! Åhhh, när jag kikade in här och såg era gulliga kommentarer blev jag alldeles rörd! Tack för att ni är så många som bryr er trots att ni själva kämpar!! <3

Med mig/oss är allt bra, vad vi vet! Jag går nu in i vecka 18 idag, tiden har verkligen flugit fram! Känns som vi nyss var i vecka sex. Vi har även fått se lillen på ultraljud i V. 13 (12+0). Det var en livlig liten skrutt som sprattlade runt där inne, helt ofattbart!!! Men det såg bra ut så långt iaf, vilket kändes såååå skönt att få veta! Har nästan haft en sjuklig oro för tt få missfall, fruktansvärt jobbigt har det varit. Bestämde mig därför att bara försöka "va" och tog därför en paus härifrån. När vi kämpade för att bli gravid så kändes allt så hopplöst och jag trodde verkligen jag skulle njuta när vi äntligen lyckdes! Men hela december oCh lite in i januari har jag mått så fruktansvärt illa, känt mig sjuk, inte känt igen mig själv. Det har varit jobbigt både psykiskt och fysiskt och jag har aldrig vågat vara glad. Men nu, när magen växer, jag kan känna lillen emellanåt när den buffar i mig, NU vågar jag vara glad. Nu börjar jag sakta men säkert tro på att vi ska ha en liten bebis. Den lycka som fyller mig när jag tänker på det går inte att beskriva. Jag blir så lycklig att jag blir livrädd ...

Så graviditeten har varit jobbig psykiskt, trodde jag nog inte när vi kämpade! Mina nuvarande symtom/krämpor är iaf i V. 18 (17+0):
Hemskt humör
Ömma/större/ådriga bröst
Fått mage (älskr min mage)
Känningar av foglossning
TRÖTT!!!!!
Kissar ofta
Ingen speciell matlust
LYCKLIG!


Nästa stolpe är den 1 mars då vi ska på RUL. Längtar som en tok och ber till Gud att Lillen mår bra och att allt står rätt till ...




Såhär ser det ut i början av V. 18. Tänkte lägga upp en bild från V.12 med, men det strular så! =/