Spolningen ...
Söndag idag, helgen har gått alldelles för fort! Känns som att veckorna och helgerna bara rusar fram ...
Tänkte berätta lite om torsdagens spolning av äggledarna!
Var ju som sagt väldigt nervös, eller nervös är egentligen inte rätta ordet, var totalt vettskrämd! Hade mamma med mig, gjorde ju inte saken bättre att hon var precis lika nervös som jag var ... Hade tänkt ha med henne in, så hon kunde hålla mig i handen som hon alltid gjorde när jag var liten, men ändrade mig snabbt när vi kom in på gynmottagningen. Hon hade nog stressat upp mig ännu mer, så jag bestämde mig för att gå in själv.
När vi kom in på gynmottagningen träffade jag så klart två av mina elever där, är nämligen lärare. Jag menar hur stor är chansen att man träffar på dem just DÄR?? Dessutom skulle de in till samma doktor innan mig, så ja, det hela vart lite komiskt faktiskt. Fick vänta en halvtimme extra innan det var min tur, och det enda jag kunde tänka på var att min 400 mg ipren som jag skulle ta en timme innan undersökning, var totalt verkningslös vid det laget.
När jag väl kom in till doktorn kände jag mig lite lugnare, älskar verkligen min läkare! Är så glad att vi fått just honom! Var även en urgullig sköterska som var med, verkligen guld värd i sammanhanget. Fick ta av mig klänningen och ta på mig en sjukhusskjorta och hoppa upp i stolen. Först var det bara vanligt ultraljud, rutin för att utesluta graviditet samt att kolla så inga cystor fanns. Så klart var jag inte gravid, och han kunde inte heller se några cystor. Sedan var det dags för bedövningen. Och jag kan säga att sprutan som skulle bedöva livmodertappen var ca 30 cm lång!!!! Jag höll på att svimma när jag såg den, tänkte det här går ju aldrig, han kommer sticka mig långt upp i halsen! Spände mig rejält när han stack in den, tänkte att nu är min sista stund kommen. Och ja, jag ska inte ljuga, det gjorde FRUKTANSVÄRT ont när han stack första sticket. Kändes som om han tog tag i hela livmodern och vred den typ tjugo gånger! Fruktansvärt! Han skulle sticka mig på fyra ställen, och varje stick var en ren plåga. Tänkte att nu ångrar jag mig, vill inte mer, men samtidigt visste jag om att jag visst skulle klara det, så det var bara att bita ihop.
När väl bedövningen var satt pausade vi lite och sedan var det dags att sätta katetern i livmodermunnen. Tänkte att nu kunde det inte bli värre, men ack så fel jag hade! Fy tusan vad ont det gjorde!! Kändes som jag både skulle kissa och bajsa på mig samtidigt, fick ett enormt tryck där bak och en smärta som sökte mig genom hela kroppen! Usch, då var jag nära att svimma. Skrek till och tårarna rann, grät inte, men tårarna rann liksom automatiskt av smärtan. Sköterskan var helt underbar och höll mig i handen, försökte visserligen slå bort henne men hon höll bestämt kvar handen, dock något tillknycklad när allt var klart sen!
Sedan var det dags att spruta in kontrasten via katetern. Vid detta laget var jag så förberedd på smärtan, så det kom inte som någon överraskning. Detta var en annan känsla, mer i magen. Han sprutade in i intervall ungefär sex gånger och varje gång fick jag som väldigt stark mensvärk i ca 10 sekunder. Inte skönt precis, väldigt obehaglig känsla. Jag låg och knep mig själv i benet varje gång smärtan kom för att fokusrea på något annat, har ett rejält blåmärke där nu kan jag säga!
Även om allt var en väldigt jobbig upplevelse gick hela grejen relativt snabbt, man klarar ju av det för att man måste och vill! Efterråt tog han ett ultraljud (kommer att älska detta hädanefter, inget i gynstolen kan skrämma mig efter detta) där man kunde följa hur väskan spred sig i äggledarna och runt livmodern. Detta gjorde inte alls ont och jag kunde hänga med hyfsat, fast jag inte fattade något som vanligt! Men vätskan flöt ut fint och det var passage i äggledarna. När doktorn sa detta till mig brast allting och jag började störtböla! Det liksom släppte för mig, jag slappnade av och dessutom blev jag så glad. Inget stopp, inga fel och jag levde fortfarande! =)
Efterråt fick jag ta det lite lugnt, klä på mig dricka vatten och svälja pencellin. Frågade varför, men kommer faktiskt inte ihåg vad de svarade. Var bara så glad att det var över och att jag hade klarat av det! Sedan hade jag och doktorn ett samtal där vi gick igenom allt igen. Han kramade faktiskt om mig och berömde mig, stolt som en tupp blev jag! He he ... Fick pergotime uskrivet för att få lite mer regelbunden ÄL, ska tas varannan månad from. nästa mens. Han sa dock att remissen till IVF inte var skickad eftersom vi måste komplettera med HIV - och syfilis prover, vi har tydligen inte tagit dessa. Så fort de är tagna skickas remissen, hoppas få ta dem denna vecka som kommer. Han sa även att om det nu var något litet i vägen i äggledarna så hade det sannolikt spolats bort nu eftersom vätskan rann igenom. Så han sa att sex nu vid denna ägglosnning kan vara bra. Ska ju ha det nu i dagarna. Tog honom på orden så när vi kom hem så var det bara att på det! Problemet var ju bara att jag hade en fruktansvärd mensväk efter undersökningen och var en aning öm, men skam den som ger sig! ;)
Dock har inte allt varit helt problemfritt efterråt. Hade som sagt enorm mensvärk efterråt och väldigt ont inne i mig på något vis, och har haft sen dess. Fick även en hel del bruna flytningar (ursäkta detaljerna) och igår så kom det en rejäl klump med mörkrött blod. Blev jätteskraj, var det mensen som kom??? Har googlat en del och sett att man kan få blödningar efterråt, men doktorn sa inget om detta. Har dock inte blött idag, knappt några flytningar heller, så kanske var det gammalt blod som skulle ut? Tänkte iaf ringa imorgon och fråga dem på mottagningen, vill inte oroa mig i i onödan!
Testar även med stickor, som börjar ge utslag, fast inte full stegring, så jag utgår från att ÄL är på g!
Oj, detta blev långt, men ville berätta om min erfarenhet kring det hela. Helt klart värt det, men det var nog det värsta jag upplevt hittills i smärtväg!
Så jäv**a rädd!!
Hej!
Mina dagar efter besöket hos läkaren förra veckan har varit bra, mycket bra. Jag har känt mig lycklig och lättad. Nu ska vi få hjälp, vi är inte ensamma längre. Men så igår kom det, samtalet som jag hade hoppats sååå mycket på. Det var från gynmottagningen och de meddelade att de hade fått ett återbud imorgon, så jag ska komma in och spola igenom äggledarna klockan halv tolv!! Blev överlycklig såklart! Kruxet var ju bara (såklart när det gäller något som JAG ska göra) att de hade slut på kontrastvätska, hur fasen det nu kan gå till på ett sjukhus!!? Leveransen beräknas komma klockan halv åtta imorgonbitti, och är den inte med så kan jag inte genomföra undersökningen. Hon skulle ringa mig imorgon så fort hon visste, men jag menar HALLÅ!!!! Jag kommer fasen inte kunna sova inatt bara för detta nu! När jag väl fått en tid så har de ingen kontrast??? Det är sååå typiskt min otur att de ringer och säger att nej, tyvärr fanns den inte med i leveransen, så du får snällt VÄNTA. Jo, tack, vänta är man ganska van vid i detta laget ...
I alla fall kunde jag såklart inte låta bli att gå in på Familjeliv och googla allt om Äggledarspolning. Skulle jag SÅKLART INTE gjort! Ännu en sak som är typisk mig, måste ta reda på precis ALLT innan jag gör något, vilket oftast brukar leda till att jag stressar upp mig ännu mer! Fick läsa rena skräckhistorier och folk som svimmat och det ena med det andra, vissa kände typ nada, som mensvärk på sin höjd. Nu vet jag liksom inte OM jag ska oroa mig eller inte, jag menar om jag inte gör det kommer det säkert göra asont och gör jag det så kanske det går bra ... Eller jag vet inte! Kommer ändå vara skiträdd, nervös och hispig om det nu blir min tur imorgon. Men jag måste tänka som så att jag får i alla fall veta om det fins passage, det kommer lugna mig vilket som, för jag har i alla fall fått VETA.
Mamma är snäll och följer med mig så jag slipper åka ensam. Ska ta en Ipren 400 mg en timme innan, vad nu den kan ha för verkan. Hjälper ju knappt mot huvudvärk! Usch, jag är verkligen jättenervös!! Mamma är för övrigt inte världens bästa stöd, jag gnällde lite innan idag och tyckte att varför ska just JAG gå igenom detta. Då säger hon att det kanske vi inte behövt om vi bara haft tålamod och väntat lite till, så hade det nog blivit bebis! till slut Jag hatar när hon säger så! Hon kan väl inte veta hur det känns, hur våra hjärtan, bit för bit gått sönder under dessa 15 låååånga månader när mensen gjort intåg. Hon har aldrig haft problem med barnlöshet och kan inte förstå. Jag orkar inte tjata emot henne, utan är bara tyst. Skulle vara sååå sönt om man hade någon i sin närhet som hade samma problem som man kunde dela sina tankar och känslor med, någon som förstår ...
Nej, nu ska jag gå och lägga mig! Håll tummarna för mig imorgon, att jag får tiden och att det går bra!
Kram kram
Tänk om ...
Tänk om jag aldrig kommer att bli gravid
Tänk om jag aldrig får vara mammaledig
Tänk om jag aldrig kan ge mina föräldrar ett barnbarn
Tänk om jag aldrig få gå och handla bebiskläder till MITT barn
Tänk om jag aldrig får inreda barnkammaren
Tänk om jag inte kan bli mamma
Tänk om P inte får bli pappa
Tänk om vi inte kan bli föräldrar
Oförklarligt barnlösa
Idag har varit en superbra dag! Jobbet har gått bra och kvällen har spenderats med goda vänner, i like a lot! Tänk att det finns så underbara människor i vår närhet, kärlek och trygghet, vi är i alla fall lyckligt lottade på den punkten!
Besöket igår hos doktorn gick bra, eller det beror kanske lite på hur man ser det. Vi åkte dit i hopp om att få lite svar, få prata av oss. Och det var just det ja, vi trodde att vi BARA skulle prata med doktorn, men ack så fel vi hade! (Vilket jag är superglad för!) Det började med att vi kom bakom en jäkla sölkorv rent ut sagt ,så vi var nära att komma försent. När vi väl kom fram till sjukhuset hittade jag så klart inte till gynmottagningen. Sprang omkring illröd i ansiktet, stressad med sambon i hasorna, svärandes över den förbenade pensionären som sinkade oss. Tillsut hittade vi, men då låg det på tredje våningen och så klart var hissen sönder. Bara till att skala upp för trapporna och in på mottagningen. Kan säga att det var en hel del som glodde på oss när vi stormade in där, måste sett ganska förvirrade ut! Det började ju bra ...
Samtalet med doktorn gick mest ut på att han frågade oss en massa olika om typ sjukdomshistoria, menscyklar, ägglossning, sexvanor mm. Något jag tyckte var konstigt var att han frågade om vi någon gång blivit sövda. Vi fick rabbla upp detta, och jag fattade inte riktigt vad just det hade med infertilitet att göra! Glömde också att fråga, känns som om jag var i någon slags dimma, och bara svarade duktigt på doktorns frågor. Sedan var det dags för undersökning! Som tur var hade jag förberett mig för detta, men sambon blev så klart livrädd. Doktorn lugnade honom dock med att han BARA skulle känna på testiklarna, och det kunde han ju gå med på.
Jag ombeddes att tömma blåsan, och duktig som jag var så hade jag hållt mig (var beredd på att lämna urinprov) så jag var jättekissig och fyllde en hel mugg. Stolt gick jag in och visade min triumf, doktorn och sambon tittade frågande på mig och så sa han att jag bara skulle TÖMMA blåsan, inte lämna urinprov! Ha ha, var en aning pinsamt kan jag säga. Så jag lommade ut och hällde tillbaka det igen. Så typiskt, eftersom jag nästan aldrig kan lämna urinprov annars, får sån prestationsångest!
Jag undersöktes med ultraljud och en massa andra pinnar, ja ni vet ju hur det går till. Fick se min fina livmoder och mina äggstockar, och allt såg så fint ut! (Fast jag såg ärligt talat inte ett skit, bara en massa svart sörja liksom!). Mina prover var jättebra, hade kraftig ägglosning alla tre månader de testat samt bra hormonprover mm. Så summan av allt var att vi än så länge inte hittar några fel!
Så fortsättningen ser ut som så att jag ska spola äggledarna. Detta ska ske ca 10 dagar efter mensen så det är nästa vecka. Fanns så klart inga tider, men de lovade att ringa om det blev återbud, så det hoppas jag på! Står stå standby på jobbet i såfall. Dock tyckte han att vi hållt på aktivt i 15 månader samt oskyddat ca ett år innan det, så han skulle skicka remiss till IVF!! Detta var vi inte alls beredda på, trodde det skulle vara mer provtagingar och grejer, men nu är vi verkligen på gång! Enligt doktorn var det inte heller någon särskilt lång väntetid, hur lång ville jag inte fråga, kände att jag måste bearbeta coch smälta detta lite först. Han sa att om äggledarna ser fina ut och har passage är vi oförklarligt barnlösa, men det säger inte att vi INTE kan få barn av oss själva, vilket känns viktigt för oss. Han tyckte jag skulle släppa detta lite nu eftersom vi nu är på väg, och vet ni vad? Det känns faktiskt som jag slappnat av mer nu.
Vi är igång, vi kommer få hjälp, doktorn var underbar, trygg, tillmötesgående och kändes oerhört seriös. Vi har varandra, vi ÄR starka, och framförallt, vi KOMMER att få vår bebis nån gång!
Nervös
Måndagen är avklarad och jag sitter och funderar på lökarbesöket imorgon med vår läkare. Både jag och sambon är kallade, och vi vet inte riktigt vad det är vi ska göra. Jag misstänker dock att det bara är ett samtal om hur vi går vidare, samt genomgång av proverna som tagits.
Dessa prover är ju en hel djungel förresten! Jag har lämnat en massa blodprover hit och dit varje månad för att mäta progesteron (stavning??) östrogen, Röda hund (??) mm. Sambon däremot har lämnat ETT enda, visserligen vart det ju det obilgatoriska spermaprovet som inte är så himla kul kanske, men that´s it! Jag har blivit stucken i armen i tre månader, lidit alla helvetes kval, är dessutom livrädd för sprutor, så det har varit en riktig pärs! Sambon däremot nästan vägrade att lämna sitt spermaprov eftersom det var PINSAMT! Kan erkänna att jag vart lite irriterad på honom när han yttrade detta, men blev superglad när han väl gjort det!
De svar vi fått är i alla fall att jag ägglossar ( jo tack, det känns) samt att mannens simmare var normala, vilket var skönt! Detta har vi bara fått reda på genom brev, så detta ska väl stötas och blötas imorgon då kanske. Fick även remiss förra veckan om nya prover som tagits, så de har jag inte fått svar på!
Sambon är nog mest rädd för att HAN ska bli undersökt imorgon! Ha ha, herregud vad roligt det skulle vara i så fall! Att lägga sig i gynstolen är väl inget, har han sagt till mig när jag varit hos gyn, men skulle det gälla han själv, då är det en helt annan sak! Nej, så det hoppas vi VERKLIGEN att han slipper! Jag har dock förberett mig, man vet ju aldrig liksom om doktorn ber mig slänga upp benen i stolen, vill ju i alla fall ta det säkra före det osäkra! =)
Lingonveckan är för övrigt snart slut, höll på att bryta ihop totalt i fredes när kärringen (som jag så fint kallar henne) behagade att dyka upp, dessutom TRE dagar försent! Snacka om att sätta mitt psyke på spel!! Trodde att jag var gravid i tre hela dagar innan hon kom, och det har väl ALDRIG hänt att jag inbillat mig det förut under dessa 15 månader, nehe då!!! Yea right ...
Nej, nu ska jag sova och drömma om gynstolar och annat kul ....
Kram
Ge oss styrka att klara av denna resa
Nu är det vår tur
Vår resa
Detta blir mitt första inlägg här som kommer handla om min och min sambos resa mot ett efterlängtat barn. Anledningen till att jag börjar skriva här är mest för min egen del, men även för att komma i kontakt med andra i liknande situation. Jag kommer skriva anonymt eftersom jag inte vill att alla runtomkring oss får inblick i vårt privatilv. Bor i ett litet samhälle och saker och ting sprids väldigt snabbt!
Det här är vår berättelse ...
Jag och min sambo bestämde oss för snart två år sedan att nu var det dags att skaffa en liten bebis. Förväntansfulla och nervösa slängde jag mina p-piller i papperskorgen och saken var ett faktum. Det första halvåret efter detta tog vi det som det kom, dvs hade ingen koll på ägglossning eller annat, hade också väääldigt oregelbunden mens, kunde gå upp emot 7-8 veckor innan den kom och så höll det på. Hände ingenting alls under detta halvår, så vi bestämde oss för att försöka ha lite mer koll. Mensen blev mer och mer regelbunden allteftersom och jag började känna av mina ägglossningar. Ytterligare ett halvår gick, men ingen bebis i magen. Sexet började nu bli mer rutinmässigt och inte alls lika kul som innan och jag började oroa mig över att något måste väl vara fel! Vi hade ju sex när jag fick utslag på äl-testet, mer kunde vi väl inte göra???
Men så i december 2008 hände det äntligen något. Jag böjda blöda på jobbet, ungefär vid tidpunkten för min mens. Men jag hade inte ont i magen eller några menskänningar alls, vilket jag tyckte var konstigt. Jag har alltid världens mest jävulska mensvärk vill jag lova! När jag kom hem hade jag ett CB-test så jag tänkte att jag testar med det. Var sååå jäkla van vid att få det där minuset upptryckt i ansiktet och jag hade ju ändå börjat blöda. Men någonstans kände jag på mig att allt inte var som vanligt. Jag kissade på testet och la det ifrån mig.Efter tre minuter tittar jag på det och till min stora förvåning visar det ett svagt pluss!!! Jag hann inte få upp byxorna utan rusar ut till sambon som tror jag blivit galen!!! Ett pluss, ett pluss, skriker jag och gråter och skrattar!! Visst såg han det också. Men jag hade ju börjat blöda, så nästa dag ringer jag till barnmorskan som säger att jag ska avvakta en vecka. Skitjobbigt! Dock började jag blöda mer och mer och fick fruktansvärda smärtor, så det konstaterades ett tidigt missfall. Ett slag i magen men bara att fortsätta.
Två månader efter händer samma sak igen, ytterligare ett tidigt mf. Nu började jag allvarligt tro att något var fel. Vi hade ju hållt på i ett år nu. Jag kontaktade min gynekolog som remitterade mig till sjukhuset och så fick vi påbörja en fertlilitetsuntredning. Helt ofattbart egentligen. Vi som var så glada och förväntansfulla hade plötsligt blivit ledsna och rädda. Tänk om nåt verkligen ÄR fel???!
Prover har tagits, både på mig och sambon, men än så länge visar de bara normala värden, vilket är skönt. Men rädslan är ändå SÅ STOR att vi kommer att vara ett av de paren som är oförklarligt banrlösa och som aldrig kommer att få ett eget barn!
Jag är den som tar detta hårdast, just nu mår jag verkligen skitdåligt och ser magar och barnvagnar överallt! Tänker på detta hela tiden, går inte att slå bort! Nu i veckan ska vi träffa läkaren och jag ska göra undersökningar "där nere". Allt känns så skrämmande och ovisst, men samtidigt skönt så vi är på gång, VI KOMMER ATT FÅ HJÄLP.
Efter 15 fruktlösa månader kände jag att det var dags att skriva ner alla känslor och tankar. Hoppas några vill följa med på vår resa mot vår högsta önskan, en alldelles egen bebis ...
