Vår resa
Hej!
Detta blir mitt första inlägg här som kommer handla om min och min sambos resa mot ett efterlängtat barn. Anledningen till att jag börjar skriva här är mest för min egen del, men även för att komma i kontakt med andra i liknande situation. Jag kommer skriva anonymt eftersom jag inte vill att alla runtomkring oss får inblick i vårt privatilv. Bor i ett litet samhälle och saker och ting sprids väldigt snabbt!
Det här är vår berättelse ...
Jag och min sambo bestämde oss för snart två år sedan att nu var det dags att skaffa en liten bebis. Förväntansfulla och nervösa slängde jag mina p-piller i papperskorgen och saken var ett faktum. Det första halvåret efter detta tog vi det som det kom, dvs hade ingen koll på ägglossning eller annat, hade också väääldigt oregelbunden mens, kunde gå upp emot 7-8 veckor innan den kom och så höll det på. Hände ingenting alls under detta halvår, så vi bestämde oss för att försöka ha lite mer koll. Mensen blev mer och mer regelbunden allteftersom och jag började känna av mina ägglossningar. Ytterligare ett halvår gick, men ingen bebis i magen. Sexet började nu bli mer rutinmässigt och inte alls lika kul som innan och jag började oroa mig över att något måste väl vara fel! Vi hade ju sex när jag fick utslag på äl-testet, mer kunde vi väl inte göra???
Men så i december 2008 hände det äntligen något. Jag böjda blöda på jobbet, ungefär vid tidpunkten för min mens. Men jag hade inte ont i magen eller några menskänningar alls, vilket jag tyckte var konstigt. Jag har alltid världens mest jävulska mensvärk vill jag lova! När jag kom hem hade jag ett CB-test så jag tänkte att jag testar med det. Var sååå jäkla van vid att få det där minuset upptryckt i ansiktet och jag hade ju ändå börjat blöda. Men någonstans kände jag på mig att allt inte var som vanligt. Jag kissade på testet och la det ifrån mig.Efter tre minuter tittar jag på det och till min stora förvåning visar det ett svagt pluss!!! Jag hann inte få upp byxorna utan rusar ut till sambon som tror jag blivit galen!!! Ett pluss, ett pluss, skriker jag och gråter och skrattar!! Visst såg han det också. Men jag hade ju börjat blöda, så nästa dag ringer jag till barnmorskan som säger att jag ska avvakta en vecka. Skitjobbigt! Dock började jag blöda mer och mer och fick fruktansvärda smärtor, så det konstaterades ett tidigt missfall. Ett slag i magen men bara att fortsätta.
Två månader efter händer samma sak igen, ytterligare ett tidigt mf. Nu började jag allvarligt tro att något var fel. Vi hade ju hållt på i ett år nu. Jag kontaktade min gynekolog som remitterade mig till sjukhuset och så fick vi påbörja en fertlilitetsuntredning. Helt ofattbart egentligen. Vi som var så glada och förväntansfulla hade plötsligt blivit ledsna och rädda. Tänk om nåt verkligen ÄR fel???!
Prover har tagits, både på mig och sambon, men än så länge visar de bara normala värden, vilket är skönt. Men rädslan är ändå SÅ STOR att vi kommer att vara ett av de paren som är oförklarligt banrlösa och som aldrig kommer att få ett eget barn!
Jag är den som tar detta hårdast, just nu mår jag verkligen skitdåligt och ser magar och barnvagnar överallt! Tänker på detta hela tiden, går inte att slå bort! Nu i veckan ska vi träffa läkaren och jag ska göra undersökningar "där nere". Allt känns så skrämmande och ovisst, men samtidigt skönt så vi är på gång, VI KOMMER ATT FÅ HJÄLP.
Efter 15 fruktlösa månader kände jag att det var dags att skriva ner alla känslor och tankar. Hoppas några vill följa med på vår resa mot vår högsta önskan, en alldelles egen bebis ...
Detta blir mitt första inlägg här som kommer handla om min och min sambos resa mot ett efterlängtat barn. Anledningen till att jag börjar skriva här är mest för min egen del, men även för att komma i kontakt med andra i liknande situation. Jag kommer skriva anonymt eftersom jag inte vill att alla runtomkring oss får inblick i vårt privatilv. Bor i ett litet samhälle och saker och ting sprids väldigt snabbt!
Det här är vår berättelse ...
Jag och min sambo bestämde oss för snart två år sedan att nu var det dags att skaffa en liten bebis. Förväntansfulla och nervösa slängde jag mina p-piller i papperskorgen och saken var ett faktum. Det första halvåret efter detta tog vi det som det kom, dvs hade ingen koll på ägglossning eller annat, hade också väääldigt oregelbunden mens, kunde gå upp emot 7-8 veckor innan den kom och så höll det på. Hände ingenting alls under detta halvår, så vi bestämde oss för att försöka ha lite mer koll. Mensen blev mer och mer regelbunden allteftersom och jag började känna av mina ägglossningar. Ytterligare ett halvår gick, men ingen bebis i magen. Sexet började nu bli mer rutinmässigt och inte alls lika kul som innan och jag började oroa mig över att något måste väl vara fel! Vi hade ju sex när jag fick utslag på äl-testet, mer kunde vi väl inte göra???
Men så i december 2008 hände det äntligen något. Jag böjda blöda på jobbet, ungefär vid tidpunkten för min mens. Men jag hade inte ont i magen eller några menskänningar alls, vilket jag tyckte var konstigt. Jag har alltid världens mest jävulska mensvärk vill jag lova! När jag kom hem hade jag ett CB-test så jag tänkte att jag testar med det. Var sååå jäkla van vid att få det där minuset upptryckt i ansiktet och jag hade ju ändå börjat blöda. Men någonstans kände jag på mig att allt inte var som vanligt. Jag kissade på testet och la det ifrån mig.Efter tre minuter tittar jag på det och till min stora förvåning visar det ett svagt pluss!!! Jag hann inte få upp byxorna utan rusar ut till sambon som tror jag blivit galen!!! Ett pluss, ett pluss, skriker jag och gråter och skrattar!! Visst såg han det också. Men jag hade ju börjat blöda, så nästa dag ringer jag till barnmorskan som säger att jag ska avvakta en vecka. Skitjobbigt! Dock började jag blöda mer och mer och fick fruktansvärda smärtor, så det konstaterades ett tidigt missfall. Ett slag i magen men bara att fortsätta.
Två månader efter händer samma sak igen, ytterligare ett tidigt mf. Nu började jag allvarligt tro att något var fel. Vi hade ju hållt på i ett år nu. Jag kontaktade min gynekolog som remitterade mig till sjukhuset och så fick vi påbörja en fertlilitetsuntredning. Helt ofattbart egentligen. Vi som var så glada och förväntansfulla hade plötsligt blivit ledsna och rädda. Tänk om nåt verkligen ÄR fel???!
Prover har tagits, både på mig och sambon, men än så länge visar de bara normala värden, vilket är skönt. Men rädslan är ändå SÅ STOR att vi kommer att vara ett av de paren som är oförklarligt banrlösa och som aldrig kommer att få ett eget barn!
Jag är den som tar detta hårdast, just nu mår jag verkligen skitdåligt och ser magar och barnvagnar överallt! Tänker på detta hela tiden, går inte att slå bort! Nu i veckan ska vi träffa läkaren och jag ska göra undersökningar "där nere". Allt känns så skrämmande och ovisst, men samtidigt skönt så vi är på gång, VI KOMMER ATT FÅ HJÄLP.
Efter 15 fruktlösa månader kände jag att det var dags att skriva ner alla känslor och tankar. Hoppas några vill följa med på vår resa mot vår högsta önskan, en alldelles egen bebis ...
Kommentarer
Postat av: Loba
Tack för ditt besök och snälla ord.
Hoppas verkligen det går bra med utredningen och att bebislyckan kommer.
På återseende.
/Loba.
Postat av: Sara
Jag förstår precis hur du känner, kände exakt samma sak. Och givetvis är det magar och barnvagnar överallt, bara för att man inte orkar se dom.
Du ska se att det kommer kännas mycket bättre när ni väl är igång, även om rädslan alltid finns där så känner i alla fall jag att det är så skönt att man gör någonting, istället för att bara vänta och vänta och vänta..
Kram
Postat av: Rebecca Wendel
Hej! har precis hittat din blogg som jag tänkte läsa igenom nu. Vi började visst försöka ungefär samtidigt. Kika gärna in i min blogg! Kram och lycka till!
Trackback
