minhogstaonskan

Hej på er! Hösten är här, på allvar! Gick en lång runda idag efter jobbet i rusket för att rensa tankarna. Kände egentligen inte alls för att gå ut i det dåliga vädret, men tvingade mig själv och det kändes bra när man väl kom igång. Älskar att powerwalka med musik i öronen och bara "vara". Många tankar dyker upp och så klart upptar ca 93% av dessa tankar vår barnlöshet och utredning. Jag undrar hur lång tid det tar innan vi får reda på HIV samt Hepatit proverna ...? Jag tog mitt för över en vecka sedan och sambon tog i måndags. Får väl ringa till dem i början av nästa vecka och höra. Tycker ju att de borde höra av sig om det var nåt liksom! Jag menar om jag skulle ha dessa sjukdomar ... Det hoppas jag så klart INTE , och jag tror ju inte det heller naturligvis, men det skulle ju vara så jäkla typiskt oss efter allt vi gått igenom ...

När man är ute och går så kan man ju inte undgå att stöta på folk med barn, barnagnar etc. Man går förbi trädgårdar med små sandlådor, gungställningar och annat som påminner om att det finns barn i huset. Jag stillar min ilska, får bita ihop, känner mig så värdelös och sorgsen .. VARFÖR??

När jag var yngre så diskuterade man ju alltid med sina vänner om hur många barn man ville ha, jag sa alltid två. Helst en pojk och en flicka. Pojken skulle vara äldst. Jag BESTÄMDE att jag skulle få två barn, funderade inte ens, jag SKULLE ha det. När man sedan kom upp i ålder så var allt annat än barn något man tänkte på, nej då var man superdupermega fokuserad på p-piller som till varje pris skulle förhindra en graviditet. Fick ju tusen och åter tusen förmaningar av gynekologen att man kunde bli med barn SÅ himla lätt!!! Så dessa piller käkade jag i 8 år, dessa hormoner levde jag med i 8 jävla år!! Och glömde jag ett eller vart masjuk så hade jag ångest till max, vi hade dubbla kondomer ( ok, kanske inte dubbla) och allt för att INTE blir gravida. Jag skulle ju studera klart först, sen högskola och sedan jobba i minst ett år, SEN skulle jag FÅ min pojk och min flicka. Det var planen, det var så det SKULLE vara. Så blev det inte ... Nu vet jag bättre, man kan aldrig SKAFFA BARN! Något jag trott naivt på hela mitt liv. Den lilla oskyldiga tjejen som skulle ha två barn visste inte att hennes liv skulle förvandlas till ett rent helvete på grund av avsaknaden av de där två barnen. Barnen hon hade jättesvårt att få till värden, barnen hon kanske aldrig kommer att få.

Så idag vet jag bättre, ja det gör jag. Och jag har sänkt mina krav, ja ibland måste man göra det. Jag som är kapabel till att ta hand om ett barn, har en underbart fin sambo, ett fint hus, bra ekonomi, helt enkelt ett bra och stabilt liv, JAG måste omvärdera allt och sänka mina krav. Jag ser det som en välsignelse att få bära ett barn, och Gud jag ber dig, ETT barn hoppas jag att du sparar till oss. BARA ETT enda barn ... Lyckan skulle vara total, världen skulle vara finare och jag skulle bli hel ...

Hej hej på er! Har inte varit här inne på ett tag, har inte velat fokusera så mycket på barn denna gångna veckan. Dels har jag harit sjuk och så har ju mensen varit här och då orkar jag inte tänka på barnproducerande mm. Jag tycker alltid att jag mår som värst de där dagarna precis innan mens samt när den kommer såklart! De dagarna den är här och tiden innan ÄL känns faktiskt bättre, men tankarna finns ju ändå där så klart.

I torsdags började jag äta Pergotime, och imorgon tar jag den sista tabletten. Har ju egen ÄL men läkaren tyckte ändå vi kunde prova den. Dock tycker jag det är lite kontigt att jag inte fått tid för VUL i samband med dessa. Har nämligen forskat runt lite på Familjeliv (livsfarlig sida det där förresten!) och sett att många som äter Pergo får VUL, för att konrollera att man inte producerar för mycket, då risk för flerbörd finns. Dock sa min läkare inget om detta, så jag får väl släppa det helt enkelt. Och faktiskt så känner jag att jag blir hellre med tvillingar än inget alls, så känns det just nu iaf.

Biverkningar har jag inte haft särskilt många iaf, vilket är skönt. Dock känner jag av mina äggstockar, känns nästan som ÄL, men jag vet ju att det inte kommer ännu. Lite illamående med, men kan ju bero på att jag faktiskt varit sjuk! Jag hoppas så himla mycket att detta hjälper oss, längtan är så oerhört stor nu ... Jag har fått veta en hel del i min närhet som väntar barn nu, har rasslat till bara den senaste veckan. De känns orehört hårt och tufft, eftersom många av dessa inte varit tillsamans så länge ... Vi som har varit tillsammans i 10 år, är två ordenltiga människor (ja, man får väl skriva så??), har ett hus som vi renoverar, ett fint hus by the way! =) Båda två har bra jobb, tjänar våra pengar och lever helt enkelt ett bra liv! Varför, VARFÖR fungerar det inte för oss???????????

Jag fattar egentligen inte hur mycket man ska orka gå igenom ... Jag har varit med om en hel del personliga saker innan detta, som jag har tagit mig ur, starkare än någonsin. Jag har nästan varit på botten för några år sedan, mått jättedåligt. Men jag klarade av det, jag blev starkare fick mer insikt. Jag trodde att jag inte kunde må sämre. Nu mår jag dåligt igen, inte alls så som jag mådde för några år sedan dock, jag tror att det gjorde mig starkare att klarar av motgångar och det kanske jag ska vara tacksam för ....? Känns bara så orättvist att detta ska drabba mig, oss. Att jag återigen ska behöva ta mig igenom ett mörker av känslor, förtvivlan och gråt. Hur kan det vara så svårt egentligen?????? Folk ligger ju med varandra till höger och vänster och blir gravida, vi ligger med varadra på EXAKT JUST DE RÄTTA TIDPUNKTERNA FÖR FAN!!!!!!!!!! Så trött på alltihpa nu när jag tänker på det!

Igår fick jag höra de orden igen att jag bara ska försöka släppa det, inte tänka på ÄL osv. MEN DET GÅR INTE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag kan inte släppa det eftersom jag känner av den så oerhört tydligt, och jag får ÅNGEST om vi inte ligger med varandra just då. Ja, jag är väl knäpp, MEN JAG KAN INTE SLÄPPA DET!!!!!!! Och om det är provrör som är det enda som kommer att hjälpa så får det vara så. För ska jag släppa det så får någon operera in något i min hjärna som stänger av alla mina känslor! Så nu vet alla det, och frågar någon om detta igen så vet jag fan inte vad jag gör .....

Förlåt för mitt negatviva in lägg, men allt kommer när man börjar skriva, vilket faktikt är väldigt skönt!

Så kom då den dagen. Två älskande tittade varandra djupt i ögonen, höll varandras händer. Deras hjärtan bankade så man kunde höra hjärslagen i rummet. Förväntansfulla, nervösa, upprymda, oroliga. De tittar på varandra, nickar mot varandra, kramar om varandra, gråter, skrattar, gråter igen. De vet att deras liv från denna dag, detta ögonblick kommer att förändra deras liv för all framtid, det vet att livet aldrig någonsin kommer bli sig likt igen. De vet att från denna dag kommer deras kärlek vara starkare än någonsin. De vet att de inte längre kommer att vara två, de kommer att vara tre. De vet att deras kärlek har åtstakommit det finaste, mest fantastiska mirakel som finns. De vet att de kommer att bli mamma & pappa ...

Någonstans i Sverige, i världen hände idag detta två älskande. Men inte i vårt hus. Samtidigt som två liv förändrades till det bättre, dog en liten bit av mitt hjärta. Samtidigt som två männiksor kände den absloluta lyckan, krossades våra hjärtan ytterligare, dog våra drömmar ... Vi får börja om, på nytt, igen ... Smärtan känns extra tung idag, men vi kommer igen, det gör vi alltid, vi måste det ...

Att träffa underbara vänner gör allt lite lättare, tack för att NI finns ... <3

En liten lägesrapport som lyder att kärringen verkar vara sen. Ingen mens här än så länge, men en jävulsk mensvärk så hoppet är inte så stort tyvärr. Har precis samma symton som innan mens, de ömma brösten gör skitont idag, utmed sidorna, som vanligt. Trodde bergis jag skulle få mens i eftermiddes men ingentng, bara flytningar. Ursäkta detaljerna, men det är ju faktiskt min blogg! =)

Nu bara VET jag att den kommer att komma imorn, för så här många menssymtom kan man bara inte ha om man är gravid, det känner jag på mig! Inga ömma bröstvårtor, ingen extrem trötthet, så imorgon kommer kärringen, jag är SÄKER! Tyvärr ..... På dag 37 dessutom, det var vääääldigt länge sen hon behagade att vänta så länge. Luremaja!

Men för tusan!!! Kan kärringen inte bara komma nu eller????!!! Blir så himla less på att min kropp hela tiden ska luras och leva sitt eget liv!!! Idag är jag på dag 34 i cykeln, så här lång cykel har jag inte haft detta året ens en gång! Brukar ligga mellan 28-32 dagar, har inte haft mer på snart ett år för bövelen! Men nu, JUST NU, när jag känner mig som mest sårbar, som mest ledsen, deppig och upgiven, DÅ ska tanten leka rolig och behaga att komma på dag 37 säkert!!! Fruktansvärt jobbigt, då jag går och får upp mina förhoppningar HELA tiden!!! Ahhh, var bara tvungen att få spy av mig lite.

Mensvärk har jag haft till och från nu snart fem dagar, precis som det brukar vara innan. Idag ploppade de första finnarna upp, humöret är INTE att leka med och det sticker i magen. Den gamla vanliga proceduren med andra ord. Den ENDA skillnaden mot vad jag haft tidigare innan mens är att jag inte känner något alls i brösten. Brukar ha SVINONT utnmed sidorna ca fem dagar innan, men nu känns det ingenting. Men, jag vågar inte hoppas, vågar inte tro att det skulle vara annorlunda denna gången. Känner mig likgiltig, less, uttömd ... Såklart är detta bara ett sätt att göra mig ännu mer besviken och ledsen, detta är fruktansvärt jobbigt psykiskt, tror inte andra kan förstå det. Det är den där satans mensvärken och känslan som gör att jag vet att det ännu en gång kommer bli tårar, frustration och uppgivenhet. För jag bara veta att på söndag, absolut senast på söndag, kommer den där jävla kärringen knacka på dörren och visa sitt fula, röda tryne!

Jaha, så börjar nu detta förbannade analyserande igen!!! Är så jäkla trött rent ut sagt på att det alltid är samma visa efter ÄL och innan mens. Idag är jag på dag 30, dvs två dagar innan min förra mens startade. Dock kom ÄL senare denna gång, tror jag iaf, inte lätt att veta när man fick utslag på stickorna i fyra (!) dagar! Vet inte vad jag ska rätta mig efter liksom, och ärligt talat orkar jag inte bry mig just nu. Är så jäkla trött på alltihopa, vill bara gräva ner mig, ligga inne och deppa i typ två dagar och tycka synd om mig, om oss, samt att tillåta mig själv att vara ledsen. Det är för övrigt något som jag har väldigt svårt för.

Jag brukar alltid ha ont i brösten, utmed sidorna, i ca fem dagar innan mens. Nu känner jag inte en tillstymmelse till smärta i något av dem, ska jag tolka det som ett bra eller dåligt tecken? Alla säger ju att de får sååå ont i bobbisarna när de är gravida, speciellt bröstvårtona. Varenda gång jag väntar mens så hoppas jag innerligt att börstvårtorna ska börja ömma, bränna, göra ont som fan rent ut sagt, för då vet jag att något är annorlunda. Tror ni de gör det nån gång??? NEJ, naturligtvis INTE! För den där vanliga, igenkännade värken, längsmed armhålorna gör entré och slår ner mitt hopp så jag trycks ner i skorna återigen, för jag vet, jag vet att den där förbannade värken är lika med kärringjävelns intåg om ca 5 dagar! Slår liksom ALDRIG fel!

Även den där klassiska molvärken som många säger sig ha innan grav, som påminner om mensvärk, den känner jag konstant efter ÄL. Och varje gång inbillar jag mig att nu, nu är det verkligen annorlunda! Vaje stick i magen analyseras, varje valk på magen studeras och varje tecken tas på stort allvar. Men varenda gång är de där sticken bara vanlig hederlig och tråkig PMS, valkarna är sviter efter alltför gott matintag på diverse lunchraster och de andra tecken är även de falska. Sååå jäkla trött på alltihopa!

En annan irriterande sak när vi ändå håller på är att min underbare doktor, som jag nästan skulle kunna gifta mig med ( det var innan) hade GLÖMT att skicka remisserna till oss för provtagning av HIV samt Hepatit B & C. Jag ringde mottagningen i torsdags och frågade varför de dröjde, då sa en av gynekologerna att han minsann inte skickat dem, så de bad så hemskt mycket om ursäkt! Ja, men vad fan, här sitter vi och väntar och våndas, så har han GLÖMT det???! Sjukvården upphör aldrig att förvåna mig, spelar liksom ingen roll att doktorn är världens snällaste och proffsigaste, även de är slapphänta och fattar inte hur mycket detta betyder för oss! Så nu kommer remissen till IVF fördröjas yterligare, jo men så klart när det gäller oss! Varför i hela friden kan INGENTING gå min väg just nu?? Undrar egentligen om jag gjort någon där uppe något fel???

Ägglossningen är över. Eller i alla fall tror jag det. Har testat med stickor nu sedan dag tretton, dvs förra torsdagen som jag vart på spolning. Inte förrens idag, på dag 21 fick jag fullt utslag! Var ett tag sedan jag hade så långt mellan ÄL och mensen. Fick ju rekomendationer av doktorn att ligga i varannan dag, vilket vi gjort så duktigt. Han sa att det ska räcka med varannan dag, varje dag är inte bra för återbildandet av simmare. Så igår var sista dagen vi myste till det, fick hyfsat starkt utslag på stickorna då. Men så idag testade jag när jag kom hem från jobbet, och då var teststrecket nästan starkare än kontrollstrecket! Så vi bröt rekomendationen om varannan dag, blev två dagar i rad nu. Hoppas inte det är sämre ... Nu är det säkert kört bara för att simmarna inte hunnit återbildas ... Fasen ... Ja, ni ser ju vad man analyserar när man är i denna situationen! Nu är det bara att hålla tummar och tår för att får lille ängel vill komma till oss ...

En annan sak som gör att jag just nu mår dåligt är en viss väns konstiga beteende. Vi träffades förra året, har umgåtts flitigt sedan dess. Har delat allt, varit med om en hel del, ställt upp för varandra osv. En vän jag håller riktigt nära mitt hjärta och som jag kommit väldigt nära. Men så träffade vi nya vänner här på orten, har bara bott här i 9 månader. Både jag och min vän blev snabbt bra kompisar med de andra, vi har verkligen haft jätteroligt ihop. Men nu drar hon sig mer och mer undan mig, och umgås nu endast med några andra ur detta nyfunna gäng. Detta gör mig sårad, ledsen och besviken. Känns som om jag bara dög tills hon träffade några andra, några bättre ... Känner mig som en påse skit, en ynklig hundvalp, en dumpad flickvän. För ja, det gör NÄSTAN lika ont att förlora en riktigt nära vän, som när man förlorar en käresta. Jag har frågat henne varför hon gör så här, knappt tilltalar mig när vi är allihopa, inte ringer, inte kommer hit med sitt glada humör och sina spontana infall. Hon svarade mig att " jag är väl som jag är ... ". Jo, det har jag märkt nu. Jag ska helt enkelt släppa det, även om det inte är så lätt. Det som känns värst är att det känns som om jag förlorat en av mina bästa vänner, och jag känner mig väldigt utanför ...

Lite flummigt, men jag kände at jag måste skriva av mig ang detta. Tur är har jag världens underbaraste, äkta vänner, som ställer upp och som verkligen är ÄKTA. De vänder inte kappan efter vinden och umgås med den som känns roligast för tillfället. Tack för att NI finns! <3

Hej på er ...

Dagarna flyter på, snart helg igen, känns sååå skönt! Mina tankar är hela tiden fokuserade på oss och vårt "barnlöshets"-problem. Fattar inte varför jag inte kan släppa det och slappna av! Tänka att "blir det så blir det". Nej, sån är inte jag. Ska älta allt, stöta och blöta tills hjärnan blir helt slut, själen utmattad och hjärtat sorgset. Varför ska detta hända just oss?? Varför kan inte vi vara ett av de par som har sex och så blir det barn direkt??? Ibalnd undrar jag om vi gjort något fel, är det någon som vill straffa oss på något sätt därute? Har jag ljugit om något, gjort något hemskt, varit en dålig männsika, eller varför förtjänar inte vi lyckan? Sådana tankar kommer upp hela, hela tiden, är skitjobbig!!

Att få det där plusset på stickan, att få känna den totala lyckan, att få gråta av glädje, att få ringa till mamma och berätta, att få ringa till min bästa vän och berätta ... Allt det där känns så himla avlägset, som om det aldrig kommer att hända oss. Jag vet, vi ska tänka positivt, inte tänka de dumma, elaka tankarna. Men det är inte så lätt!! Jag har försökt tänka positivt, jag har försökt intala mig själv att det kommer att ordna sig, men efter ett tag ger man liksom upp ... Man låter de där dumma tankarna komma, ta över, mala runt och etsa sig fast i huvudet. Man vet inte hur man ska känna, vad man ska tänka eller om man ens vågar hoppas. Besvikelsen om blir så total varje månad tar överhanden, lyckan och hoppet göms någonstans där långt, långt inne. Den väntar bara på att få komma ut, överväldiga oss, överraska oss, ta över ... Men NÄR?

För övrigt tog jag ett sånt där urdumt quiz på Facebook där man ska ta reda på vad ens framtida barn kommer att heta, jag vet, så töntigt, men kunde liksom inte låta bli. Och plötsligt blev allt bara så självklart. En vän till mig frågade häromdagen vad vår lille pojk skulle heta om det någon gång blev en pojk. Jag vet inte, svarade jag, vi har inte haft några självklara pojknamn. Men så idag bara stod det där på skärmen, och jag bara stirrade. "Du kommer att få ett barn som kommer att heta LEO". Ja, det var ju så självklart. Leo ...

Nu väntar vi på dig, lille Leo eller lilla Ottilia, vi väntar, vi längtar, vi önskar och vi hoppas att du vill komma till oss snart ...