Så nere ...
Skrev precis ett långt jävla inlägg som råkade raderas, inte fan att nåt ska gå bra för oss!!!
Har varit en jävla pisskväll rent ut sagt. Är så jävla nere och ledsen. Är precis hemkomna från grannen, var lite fest där. Träffade en gammal vän som är gravid. Hon var så fin, så lugn, utstrålade sån lycka. Jag unnar henne verkligen all lycka men när jag skulle berätta för henne om vårt problem, vårt kämpande, vår längtan så bara brast det, Blev jätteledsen. Så hemskt, allt bara kommer ikapp, man förtränger det så bra, och rätt var det är så bara kommer det. Hade visserligen druckit vin och då brukar ju känslorna svalla, ligga utanpå liksom. Nej, allt känns så pissigt och hopplöst just idag, Det kommer verkligen att bli frukatnsvärt svårt för oss. Vi kommer antagligen att få kämpa med sprutor, hormonsvängningar osv för att få vårt barn. Eller blir det den långa vägen mot adoption, bara vet att det kommer bli så jävla tufft. Hur myckt mer ska jag orka, hur mycket mer ska mitt hjärta tåla? Jag vet inte, jag vet bara att nu när jag får mens nästa gång så kommer jag bryta ihop, gå sönder, jag orkar inte mer, vill bara försvinna. Om det enda sättet för oss att bli gravida är att jag slappnar av och inte tänker på det, så är det kört, det kan jag säga. För det går inte, jag kan inte, längtan, lidelsen är för stor. PUNKT. Då är det alltså kört för oss, så nu vet man ju det och det är ju det som känns så himla hopplöst.
Ägglossningen är iaf över. Vi mös till det i söndags, två ggr till och med. Stegringen kom i tisdags och då var vi på det igen samt i onsdags. Så vi har ju prickat in dagarna, det vet vi. Men vad spelar det för roll? Det har vi ju gjort i ett och ett halvt år, så varför skulle det ta sig nu?? Hoppet försvinner, man vet att man trampar i vatten förgäves, går i motvind. Jag orkar verkligen inte mer, vad fan ska vi ta oss till??
Att det sedan är andra tråkigheter runtomkring gör ju inte saken bättre. Och jag och sambon blev ovänner ikväll, vilket inte heller är kul. Får väl ta tag i det imorn, just nu orkar jag ingenting ...
förstår hur du känner.
Allt känns så hopplöst! kommer det någonsin bli en biologisk bebis och hur lång tid ska det ta egentligen??
jag har börjat tro att det aldrig kommer att ske, men jag försöker slå bort de tankarna.
Tråkigt att höra att du mår så dåligt, men jag förstår verkligen hur det känns. Önskar att jag kunde säga eller göra något för att lätta, men det enda är väl att jag finns här och skickar många kramar.
Känner så jävla väl igen mig i det du skriver...vi har kämpat i 3 år, fortfarande i kö för IVF..ett år kvar av kön..sen kommer det säkert inte ge nåt...fan, man blir så jävla destruktiv, och just det. SOm du skriver, man ska inte tänka på det, ta det lugnt..hur fan gör man det då?! lätt att säga när man inte är i den här sitsen, men..ja, ja ska inte "gräva" ner dig mer, iallafall, kämpa på!! Försöka tänka positivt, sen är det ju inte världens undergång om man får ett barn genom adoption heller..fast man vill ju gärna känna bebisen i magen, o undra om den kommer likna en själv eller gubben...!fan att vissa bara tittar på varan o sen "poppar" det ut en unge...
Känner också igen mig. Det är så svårt att hålla modet uppe och fortsätta försöka månad efter månad, trots att inget händer och trots inprickade ägglossningar.
Önskar jag hade något mer peppande att skriva, men det är skönt att vi iallafall kan pipa lite tillsammans, alla vi som fortsätter kämpa.
Stor kram.
Känner också igen mig. Det är så svårt att hålla modet uppe och fortsätta försöka månad efter månad, trots att inget händer och trots inprickade ägglossningar.
Önskar jag hade något mer peppande att skriva, men det är skönt att vi iallafall kan pipa lite tillsammans, alla vi som fortsätter kämpa.
Stor kram.
Styrkekramar från mig.
Hejsan! Hur går det för er ?? Inget nytt sen senast ? Tänkte fråga hur det blev med din pergotime... fick du den bara en gång? eller har du fortsatt med den ännu fler gånger?
Kram M
http://ledsenihemlighet.blogg.se
