minhogstaonskan

Hej på er!

Nu har jag pratat med vår doktor om varför det kunnat bli såhär. Jag ringde först och pratade med en sköterska och fullkomligt skällde ut henne! Skämdes lite efteråt, hon kan ju faktiskt inte hjälpa att vi fått dubbla budskap av doktorn så jag var tvungen att be om ursäkt. Hon förstod ändå, och henne gillar jag verkligen så inget ont mot denna goda människa.

Sen fick jag prata personligen med farbror doktorn. Och han kunde bara beklaga det som inträffat. Jo, tack, lätt för honom! Han skyllde på att vår utredning tagit OVANLIGT kort tid, dvs vi fick komma i april och var klar med alla prover och allt i september. Normalt brukar man söka sig till utredningen efter ett år, vilket vi också gjorde på ett ungefär, och sedan brukar själva utredningen (enl. honom iaf) ta cirka ett år. Nu tog vår "endast" sex månader, vilket var onormalt snabbt. Dessutom hittades inga fel och då MÅSTE man vänta i två år innan man kan få betald ivf tydligen. Detta ville vi ju fått info om tidigare så klart så man ställt in sig på det!!!

Så det är där vi är nu alltså. Finns inget vi kan göra utan bara gilla läget. Vet inte vad jag känner just nu. Är så klart ledsen och besviken, men ändå likgiltig och bara lugn på ngt sätt. Vet inte varför, känns som om allt kan kvitta just nu, även om jag vet att jag egentligen inte känner så. Lite flummigt ....

Vi har som sagt det privata alternativet som jag berättade om för läkaren också, och han tyckte vi skulle välja själva hur vi ville göra. Men som jag förstod det så kan man göra privata försök innan de landstingsfinansierade, eller det går inte?? Läkaren sa iaf inget om detta, men jag fick en kommentar här om att om vi gör privata försök så gäller inte landstingsförsöken, STÄMMER DETTA??? I så fall så får vi nog tyvärr vänta, finns ju ingen garanti för att det lyckas! Jag är också rädd att om vi påbörjar ett försök nu inom det snaraste, och det inte lyckas så kommer jag bli helt förstörd! Julen och allt kommer att vara ett helvete, vet inte hur jag ska orka med allt! Usch, varför ska man behöva ha det så här egentligen?? Till råga på allt så är det full renovering igång här hemma, vi håller på att riva ut vårt kök. Så det gäller att vara på topp för att fixa i ordning allt, inte det lättaste vill jag lova!

Nej, vi ska ta oss en rejäl funderare över hur vi ska göra framöver, hoppas att vi tillsammans kommer fram till ett bra beslut som känns rätt!

Kram till er alla!

Imorgon håller jag mina tummar och tår för att Sara och hennes sambo får ett fint plus!! Tänker på er och hoppas!