minhogstaonskan

Så kom då den dagen. Två älskande tittade varandra djupt i ögonen, höll varandras händer. Deras hjärtan bankade så man kunde höra hjärslagen i rummet. Förväntansfulla, nervösa, upprymda, oroliga. De tittar på varandra, nickar mot varandra, kramar om varandra, gråter, skrattar, gråter igen. De vet att deras liv från denna dag, detta ögonblick kommer att förändra deras liv för all framtid, det vet att livet aldrig någonsin kommer bli sig likt igen. De vet att från denna dag kommer deras kärlek vara starkare än någonsin. De vet att de inte längre kommer att vara två, de kommer att vara tre. De vet att deras kärlek har åtstakommit det finaste, mest fantastiska mirakel som finns. De vet att de kommer att bli mamma & pappa ...

Någonstans i Sverige, i världen hände idag detta två älskande. Men inte i vårt hus. Samtidigt som två liv förändrades till det bättre, dog en liten bit av mitt hjärta. Samtidigt som två männiksor kände den absloluta lyckan, krossades våra hjärtan ytterligare, dog våra drömmar ... Vi får börja om, på nytt, igen ... Smärtan känns extra tung idag, men vi kommer igen, det gör vi alltid, vi måste det ...

Att träffa underbara vänner gör allt lite lättare, tack för att NI finns ... <3

En liten lägesrapport som lyder att kärringen verkar vara sen. Ingen mens här än så länge, men en jävulsk mensvärk så hoppet är inte så stort tyvärr. Har precis samma symton som innan mens, de ömma brösten gör skitont idag, utmed sidorna, som vanligt. Trodde bergis jag skulle få mens i eftermiddes men ingentng, bara flytningar. Ursäkta detaljerna, men det är ju faktiskt min blogg! =)

Nu bara VET jag att den kommer att komma imorn, för så här många menssymtom kan man bara inte ha om man är gravid, det känner jag på mig! Inga ömma bröstvårtor, ingen extrem trötthet, så imorgon kommer kärringen, jag är SÄKER! Tyvärr ..... På dag 37 dessutom, det var vääääldigt länge sen hon behagade att vänta så länge. Luremaja!

Men för tusan!!! Kan kärringen inte bara komma nu eller????!!! Blir så himla less på att min kropp hela tiden ska luras och leva sitt eget liv!!! Idag är jag på dag 34 i cykeln, så här lång cykel har jag inte haft detta året ens en gång! Brukar ligga mellan 28-32 dagar, har inte haft mer på snart ett år för bövelen! Men nu, JUST NU, när jag känner mig som mest sårbar, som mest ledsen, deppig och upgiven, DÅ ska tanten leka rolig och behaga att komma på dag 37 säkert!!! Fruktansvärt jobbigt, då jag går och får upp mina förhoppningar HELA tiden!!! Ahhh, var bara tvungen att få spy av mig lite.

Mensvärk har jag haft till och från nu snart fem dagar, precis som det brukar vara innan. Idag ploppade de första finnarna upp, humöret är INTE att leka med och det sticker i magen. Den gamla vanliga proceduren med andra ord. Den ENDA skillnaden mot vad jag haft tidigare innan mens är att jag inte känner något alls i brösten. Brukar ha SVINONT utnmed sidorna ca fem dagar innan, men nu känns det ingenting. Men, jag vågar inte hoppas, vågar inte tro att det skulle vara annorlunda denna gången. Känner mig likgiltig, less, uttömd ... Såklart är detta bara ett sätt att göra mig ännu mer besviken och ledsen, detta är fruktansvärt jobbigt psykiskt, tror inte andra kan förstå det. Det är den där satans mensvärken och känslan som gör att jag vet att det ännu en gång kommer bli tårar, frustration och uppgivenhet. För jag bara veta att på söndag, absolut senast på söndag, kommer den där jävla kärringen knacka på dörren och visa sitt fula, röda tryne!

Jaha, så börjar nu detta förbannade analyserande igen!!! Är så jäkla trött rent ut sagt på att det alltid är samma visa efter ÄL och innan mens. Idag är jag på dag 30, dvs två dagar innan min förra mens startade. Dock kom ÄL senare denna gång, tror jag iaf, inte lätt att veta när man fick utslag på stickorna i fyra (!) dagar! Vet inte vad jag ska rätta mig efter liksom, och ärligt talat orkar jag inte bry mig just nu. Är så jäkla trött på alltihopa, vill bara gräva ner mig, ligga inne och deppa i typ två dagar och tycka synd om mig, om oss, samt att tillåta mig själv att vara ledsen. Det är för övrigt något som jag har väldigt svårt för.

Jag brukar alltid ha ont i brösten, utmed sidorna, i ca fem dagar innan mens. Nu känner jag inte en tillstymmelse till smärta i något av dem, ska jag tolka det som ett bra eller dåligt tecken? Alla säger ju att de får sååå ont i bobbisarna när de är gravida, speciellt bröstvårtona. Varenda gång jag väntar mens så hoppas jag innerligt att börstvårtorna ska börja ömma, bränna, göra ont som fan rent ut sagt, för då vet jag att något är annorlunda. Tror ni de gör det nån gång??? NEJ, naturligtvis INTE! För den där vanliga, igenkännade värken, längsmed armhålorna gör entré och slår ner mitt hopp så jag trycks ner i skorna återigen, för jag vet, jag vet att den där förbannade värken är lika med kärringjävelns intåg om ca 5 dagar! Slår liksom ALDRIG fel!

Även den där klassiska molvärken som många säger sig ha innan grav, som påminner om mensvärk, den känner jag konstant efter ÄL. Och varje gång inbillar jag mig att nu, nu är det verkligen annorlunda! Vaje stick i magen analyseras, varje valk på magen studeras och varje tecken tas på stort allvar. Men varenda gång är de där sticken bara vanlig hederlig och tråkig PMS, valkarna är sviter efter alltför gott matintag på diverse lunchraster och de andra tecken är även de falska. Sååå jäkla trött på alltihopa!

En annan irriterande sak när vi ändå håller på är att min underbare doktor, som jag nästan skulle kunna gifta mig med ( det var innan) hade GLÖMT att skicka remisserna till oss för provtagning av HIV samt Hepatit B & C. Jag ringde mottagningen i torsdags och frågade varför de dröjde, då sa en av gynekologerna att han minsann inte skickat dem, så de bad så hemskt mycket om ursäkt! Ja, men vad fan, här sitter vi och väntar och våndas, så har han GLÖMT det???! Sjukvården upphör aldrig att förvåna mig, spelar liksom ingen roll att doktorn är världens snällaste och proffsigaste, även de är slapphänta och fattar inte hur mycket detta betyder för oss! Så nu kommer remissen till IVF fördröjas yterligare, jo men så klart när det gäller oss! Varför i hela friden kan INGENTING gå min väg just nu?? Undrar egentligen om jag gjort någon där uppe något fel???

Ägglossningen är över. Eller i alla fall tror jag det. Har testat med stickor nu sedan dag tretton, dvs förra torsdagen som jag vart på spolning. Inte förrens idag, på dag 21 fick jag fullt utslag! Var ett tag sedan jag hade så långt mellan ÄL och mensen. Fick ju rekomendationer av doktorn att ligga i varannan dag, vilket vi gjort så duktigt. Han sa att det ska räcka med varannan dag, varje dag är inte bra för återbildandet av simmare. Så igår var sista dagen vi myste till det, fick hyfsat starkt utslag på stickorna då. Men så idag testade jag när jag kom hem från jobbet, och då var teststrecket nästan starkare än kontrollstrecket! Så vi bröt rekomendationen om varannan dag, blev två dagar i rad nu. Hoppas inte det är sämre ... Nu är det säkert kört bara för att simmarna inte hunnit återbildas ... Fasen ... Ja, ni ser ju vad man analyserar när man är i denna situationen! Nu är det bara att hålla tummar och tår för att får lille ängel vill komma till oss ...

En annan sak som gör att jag just nu mår dåligt är en viss väns konstiga beteende. Vi träffades förra året, har umgåtts flitigt sedan dess. Har delat allt, varit med om en hel del, ställt upp för varandra osv. En vän jag håller riktigt nära mitt hjärta och som jag kommit väldigt nära. Men så träffade vi nya vänner här på orten, har bara bott här i 9 månader. Både jag och min vän blev snabbt bra kompisar med de andra, vi har verkligen haft jätteroligt ihop. Men nu drar hon sig mer och mer undan mig, och umgås nu endast med några andra ur detta nyfunna gäng. Detta gör mig sårad, ledsen och besviken. Känns som om jag bara dög tills hon träffade några andra, några bättre ... Känner mig som en påse skit, en ynklig hundvalp, en dumpad flickvän. För ja, det gör NÄSTAN lika ont att förlora en riktigt nära vän, som när man förlorar en käresta. Jag har frågat henne varför hon gör så här, knappt tilltalar mig när vi är allihopa, inte ringer, inte kommer hit med sitt glada humör och sina spontana infall. Hon svarade mig att " jag är väl som jag är ... ". Jo, det har jag märkt nu. Jag ska helt enkelt släppa det, även om det inte är så lätt. Det som känns värst är att det känns som om jag förlorat en av mina bästa vänner, och jag känner mig väldigt utanför ...

Lite flummigt, men jag kände at jag måste skriva av mig ang detta. Tur är har jag världens underbaraste, äkta vänner, som ställer upp och som verkligen är ÄKTA. De vänder inte kappan efter vinden och umgås med den som känns roligast för tillfället. Tack för att NI finns! <3

Hej på er ...

Dagarna flyter på, snart helg igen, känns sååå skönt! Mina tankar är hela tiden fokuserade på oss och vårt "barnlöshets"-problem. Fattar inte varför jag inte kan släppa det och slappna av! Tänka att "blir det så blir det". Nej, sån är inte jag. Ska älta allt, stöta och blöta tills hjärnan blir helt slut, själen utmattad och hjärtat sorgset. Varför ska detta hända just oss?? Varför kan inte vi vara ett av de par som har sex och så blir det barn direkt??? Ibalnd undrar jag om vi gjort något fel, är det någon som vill straffa oss på något sätt därute? Har jag ljugit om något, gjort något hemskt, varit en dålig männsika, eller varför förtjänar inte vi lyckan? Sådana tankar kommer upp hela, hela tiden, är skitjobbig!!

Att få det där plusset på stickan, att få känna den totala lyckan, att få gråta av glädje, att få ringa till mamma och berätta, att få ringa till min bästa vän och berätta ... Allt det där känns så himla avlägset, som om det aldrig kommer att hända oss. Jag vet, vi ska tänka positivt, inte tänka de dumma, elaka tankarna. Men det är inte så lätt!! Jag har försökt tänka positivt, jag har försökt intala mig själv att det kommer att ordna sig, men efter ett tag ger man liksom upp ... Man låter de där dumma tankarna komma, ta över, mala runt och etsa sig fast i huvudet. Man vet inte hur man ska känna, vad man ska tänka eller om man ens vågar hoppas. Besvikelsen om blir så total varje månad tar överhanden, lyckan och hoppet göms någonstans där långt, långt inne. Den väntar bara på att få komma ut, överväldiga oss, överraska oss, ta över ... Men NÄR?

För övrigt tog jag ett sånt där urdumt quiz på Facebook där man ska ta reda på vad ens framtida barn kommer att heta, jag vet, så töntigt, men kunde liksom inte låta bli. Och plötsligt blev allt bara så självklart. En vän till mig frågade häromdagen vad vår lille pojk skulle heta om det någon gång blev en pojk. Jag vet inte, svarade jag, vi har inte haft några självklara pojknamn. Men så idag bara stod det där på skärmen, och jag bara stirrade. "Du kommer att få ett barn som kommer att heta LEO". Ja, det var ju så självklart. Leo ...

Nu väntar vi på dig, lille Leo eller lilla Ottilia, vi väntar, vi längtar, vi önskar och vi hoppas att du vill komma till oss snart ...

Söndag idag, helgen har gått alldelles för fort! Känns som att veckorna och helgerna bara rusar fram ...

Tänkte berätta lite om torsdagens spolning av äggledarna!

Var ju som sagt väldigt nervös, eller nervös är egentligen inte rätta ordet, var totalt vettskrämd! Hade mamma med mig, gjorde ju inte saken bättre att hon var precis lika nervös som jag var ... Hade tänkt ha med henne in, så hon kunde hålla mig i handen som hon alltid gjorde när jag var liten, men ändrade mig snabbt när vi kom in på gynmottagningen. Hon hade nog stressat upp mig ännu mer, så jag bestämde mig för att gå in själv.

När vi kom in på gynmottagningen träffade jag så klart två av mina elever där, är nämligen lärare. Jag menar hur stor är chansen att man träffar på dem just DÄR?? Dessutom skulle de in till samma doktor innan mig, så ja, det hela vart lite komiskt faktiskt. Fick vänta en halvtimme extra innan det var min tur, och det enda jag kunde tänka på var att min 400 mg ipren som jag skulle ta en timme innan undersökning, var totalt verkningslös vid det laget.

När jag väl kom in till doktorn kände jag mig lite lugnare, älskar verkligen min läkare! Är så glad att vi fått just honom! Var även en urgullig sköterska som var med, verkligen guld värd i sammanhanget. Fick ta av mig klänningen och ta på mig en sjukhusskjorta och hoppa upp i stolen. Först var det bara vanligt ultraljud, rutin för att utesluta graviditet samt att kolla så inga cystor fanns. Så klart var jag inte gravid, och han kunde inte heller se några cystor. Sedan var det dags för bedövningen. Och jag kan säga att sprutan som skulle bedöva livmodertappen var ca 30 cm lång!!!! Jag höll på att svimma när jag såg den, tänkte det här går ju aldrig, han kommer sticka mig långt upp i halsen! Spände mig rejält när han stack in den, tänkte att nu är min sista stund kommen. Och ja, jag ska inte ljuga, det gjorde FRUKTANSVÄRT ont när han stack första sticket. Kändes som om han tog tag i hela livmodern och vred den typ tjugo gånger! Fruktansvärt! Han skulle sticka mig på fyra ställen, och varje stick var en ren plåga. Tänkte att nu ångrar jag mig, vill inte mer, men samtidigt visste jag om att jag visst skulle klara det, så det var bara att bita ihop.

När väl bedövningen var satt pausade vi lite och sedan var det dags att sätta katetern i livmodermunnen. Tänkte att nu kunde det inte bli värre, men ack så fel jag hade! Fy tusan vad ont det gjorde!! Kändes som jag både skulle kissa och bajsa på mig samtidigt, fick ett enormt tryck där bak och en smärta som sökte mig genom hela kroppen! Usch, då var jag nära att svimma. Skrek till och tårarna rann, grät inte, men tårarna rann liksom automatiskt av smärtan. Sköterskan var helt underbar och höll mig i handen, försökte visserligen slå bort henne men hon höll bestämt kvar handen, dock något tillknycklad när allt var klart sen!

Sedan var det dags att spruta in kontrasten via katetern. Vid detta laget var jag så förberedd på smärtan, så det kom inte som någon överraskning. Detta var en annan känsla, mer i magen. Han sprutade in i intervall ungefär sex gånger och varje gång fick jag som väldigt stark mensvärk i ca 10 sekunder. Inte skönt precis, väldigt obehaglig känsla. Jag låg och knep mig själv i benet varje gång smärtan kom för att fokusrea på något annat, har ett rejält blåmärke där nu kan jag säga!

Även om allt var en väldigt jobbig upplevelse gick hela grejen relativt snabbt, man klarar ju av det för att man måste och vill! Efterråt tog han ett ultraljud (kommer att älska detta hädanefter, inget i gynstolen kan skrämma mig efter detta) där man kunde följa hur väskan spred sig i äggledarna och runt livmodern. Detta gjorde inte alls ont och jag kunde hänga med hyfsat, fast jag inte fattade något som vanligt! Men vätskan flöt ut fint och det var passage i äggledarna. När doktorn sa detta till mig brast allting och jag började störtböla! Det liksom släppte för mig, jag slappnade av och dessutom blev jag så glad. Inget stopp, inga fel och jag levde fortfarande! =)

Efterråt fick jag ta det lite lugnt, klä på mig dricka vatten och svälja pencellin. Frågade varför, men kommer faktiskt inte ihåg vad de svarade. Var bara så glad att det var över och att jag hade klarat av det! Sedan hade jag och doktorn ett samtal där vi gick igenom allt igen. Han kramade faktiskt om mig och berömde mig, stolt som en tupp blev jag! He he ... Fick pergotime uskrivet för att få lite mer regelbunden ÄL, ska tas varannan månad from. nästa mens. Han sa dock att remissen till IVF inte var skickad eftersom vi måste komplettera med HIV - och syfilis prover, vi har tydligen inte tagit dessa. Så fort de är tagna skickas remissen, hoppas få ta dem denna vecka som kommer. Han sa även att om det nu var något litet i vägen i äggledarna så hade det sannolikt spolats bort nu eftersom vätskan rann igenom. Så han sa att sex nu vid denna ägglosnning kan vara bra. Ska ju ha det nu i dagarna. Tog honom på orden så när vi kom hem så var det bara att på det! Problemet var ju bara att jag hade en fruktansvärd mensväk efter undersökningen och var en aning öm, men skam den som ger sig! ;)

Dock har inte allt varit helt problemfritt efterråt. Hade som sagt enorm mensvärk efterråt och väldigt ont inne i mig på något vis, och har haft sen dess. Fick även en hel del bruna flytningar (ursäkta detaljerna) och igår så kom det en rejäl klump med mörkrött blod. Blev jätteskraj, var det mensen som kom??? Har googlat en del och sett att man kan få blödningar efterråt, men doktorn sa inget om detta. Har dock inte blött idag, knappt några flytningar heller, så kanske var det gammalt blod som skulle ut? Tänkte iaf ringa imorgon och fråga dem på mottagningen, vill inte oroa mig i i onödan!

Testar även med stickor, som börjar ge utslag, fast inte full stegring, så jag utgår från att ÄL är på g!

Oj, detta blev långt, men ville berätta om min erfarenhet kring det hela. Helt klart värt det, men det var nog det värsta jag upplevt hittills i smärtväg!