minhogstaonskan

Hej på er!

Gud vad förra veckan gick snabbt, riktigt rasslade förbi! =) Imorgon går jag in i vecka 19, kan inte fatta det! Har snart gått halva tiden, ocvh måste erkänna att det har gått fort. Speciellt de veckor som har varit efter jul. Innan jul, från det att jag fick graviditeten bekräftad och fram till vecka 12 så sniglade sig tiden verkligen fram. Men nu går det fortare! Dock känns det som en hel evighet till juli när pyret beräknas komma, men jag SKA verkligen försöka njuta, inte bara stressa fram tiden. Min första graviditet kommer jag ju aldrig att få uppleva igen, så det är ju väldigt stort. Som jag har väntat och längtat efter detta och nu när man äntligen blivit gravid så känns det som man alltid varit det. Låter kanske konstigt, men det är faktiskt en konstig känsla!

På måndag nästa vecka har vi tid för RUL. Gud vad jag längtar dit och vi hoppas att allt är bra! Om det ser bra ut så kommer vi att börja titta på vagnar och andra tillbehör. Jag vill inte vänta längre och det kan ju ta tid att bestämma sig för vilken vagn man tycker passar bäst osv. Så nu får tiden gärna går sådär fort igen så det snabbt blir måndag! ;)

... glad!!!! Åhhh, när jag kikade in här och såg era gulliga kommentarer blev jag alldeles rörd! Tack för att ni är så många som bryr er trots att ni själva kämpar!! <3

Med mig/oss är allt bra, vad vi vet! Jag går nu in i vecka 18 idag, tiden har verkligen flugit fram! Känns som vi nyss var i vecka sex. Vi har även fått se lillen på ultraljud i V. 13 (12+0). Det var en livlig liten skrutt som sprattlade runt där inne, helt ofattbart!!! Men det såg bra ut så långt iaf, vilket kändes såååå skönt att få veta! Har nästan haft en sjuklig oro för tt få missfall, fruktansvärt jobbigt har det varit. Bestämde mig därför att bara försöka "va" och tog därför en paus härifrån. När vi kämpade för att bli gravid så kändes allt så hopplöst och jag trodde verkligen jag skulle njuta när vi äntligen lyckdes! Men hela december oCh lite in i januari har jag mått så fruktansvärt illa, känt mig sjuk, inte känt igen mig själv. Det har varit jobbigt både psykiskt och fysiskt och jag har aldrig vågat vara glad. Men nu, när magen växer, jag kan känna lillen emellanåt när den buffar i mig, NU vågar jag vara glad. Nu börjar jag sakta men säkert tro på att vi ska ha en liten bebis. Den lycka som fyller mig när jag tänker på det går inte att beskriva. Jag blir så lycklig att jag blir livrädd ...

Så graviditeten har varit jobbig psykiskt, trodde jag nog inte när vi kämpade! Mina nuvarande symtom/krämpor är iaf i V. 18 (17+0):
Hemskt humör
Ömma/större/ådriga bröst
Fått mage (älskr min mage)
Känningar av foglossning
TRÖTT!!!!!
Kissar ofta
Ingen speciell matlust
LYCKLIG!


Nästa stolpe är den 1 mars då vi ska på RUL. Längtar som en tok och ber till Gud att Lillen mår bra och att allt står rätt till ...




Såhär ser det ut i början av V. 18. Tänkte lägga upp en bild från V.12 med, men det strular så! =/

Hej på er!

Idag går jag in i vecka 7 (6+0). Hela grejen är fortfarande så himla ofattbar att jag har väldigt svårt att tro på att jag verkligen är gravid. Alltså jag märker att något inte är som det ska, men jag kan ändå inte fatta att det beror på att jag har något som växer inom mig. Mina symtom såhär långt är ömma bröst, kommer och går och varierar i styrka. Ibland har jag svinont medan andra dagar ömmar de bara lite. Blodådrorna är iaf synligare än tidigare och vårtgårdarna (intressant info va!) är något mörkare. Mitt humör är INTE att leka med, blir superirriterad på en blixtsekund, kan börja gråta för minsta lilla och skratta i nästa sekund. Är väldigt blödig och tänker saker som att det är synd om mina katter som lämnas hemma när vi jobbar, och så börjar jag böla för det, etc. Så håller jag på! Inte klok med andra ord. Ett annat symtom är att jag kommit tillbaka till tonåren, har tre BAUTASTORA finnar i fejjan, de är verkligen så uppenbara att de kan fungera som stoppljus! Verkar inte bli av med dem. :/ Har även varit lite illamående tidigare men idag, närmare bestämt imorse förvandalades det istället till kraftigt illamående från ingenstans. Sambon fick stanna bilen två gånger på vägen till jobbet för att jag fick ut och hulka. Hade dock inte hunnit äta frukost, något jag insett är ett måste just nu. Tom mage + ILLAMÅENDE och kräk = sant. Tror det var allt ... Eller förresten trött och mensvärk i magen från och till har jag ju också. Ibland känns det som om mensen ska komma, vilket gör mig supernojig så klart ...

Trots alla symtom som är mindre roliga är jag så glad och tacksam för att detta verkligen händer oss att jag kan ta allt det här. Vill inte klaga, men det gör man automatiskt när det blir för mycket liksom, alla hormoner känns upp och ner för tillfället. Dock är jag inte superglad och "gravidlycklig" hela tiden, nej det som tar över för mig är oron över missfall. Efter nästan två års av kämpande så tar man inget för givet. Vi tar en dag i taget. Just nu är denna dagen avklarad, så får vi se vad morgondagen bjuder på. Men jag ber varje kväll att vårt lilla mirakel ska få stanna hos oss, det är redan så älskat!

Helt sjukt att få skriva denna rubrik!!! Men lika rädd är jag för att det ska skita sig bara för att jag skriver om det, är sååå fruktansvärt rädd för missfall. Snälla, snälla Gud, låt vår lilla kärlek stanna hos oss!! Trodde jag skulle vara lugn och harmonisk så fort jag fick det där efterlängtade plusset på stickan, men ack så fel jag hade. Känner mig så otroligt orolig för att finna blod i trosan, minsta lilla hugg i magen analyserar jag. Så det är nästan som när man inväntar mensen. Fast emellanåt blir jag alldeles varm och påminns om att vi faktiskt har lyckats, det är så svårt att ta in, så stort att det är helt ofattbart. Jag måste, vi MÅSTE ta oss igenom de första kritiska veckorna till vecka 12, och resterande med förresten!! Vill bara kunna njuta, vara glad, skrika ut det! Men vi vet att det är för tidigt ännu, så vi kommer att vänta ... Åh, denna väntan! Tiden sniglar sig fram, jag som innan tyckte att tiden gick så himla fort! Jo men visst ....

Jag känner mig iaf gravid. Mår illa, inte så farligt men det är där. Mensvärk som kommer och går, mest om kvällen. TRÖTT, på jobbet i måndags var det helt sjukt jobbigt kan jag meddela. Hungrig är jag också, sugen på allt och blir lätt anfådd. Ont i hela brösten, inte bara utmed sidorna. Känner att de är där liksom hela tiden.

Kan ju även meddela att ja, det kändes (för mig iaf) precis som om mensen skulle komma inna jag fick positivt. Hade alla klassiska menssymtom som finnar, humörsvängningar, trötthet, uppsvälldhet, ont i min högra axel, MENSVÄRK, ömma bröst utmed sidorna etc. Var HELT BERGIS på att mensen skulle komma. Den kom inte på onsdagen som var dag 30 i cykeln, min förra mensdag. Hade dock jävulsk mensvärk så jag väntade på syndafloden. Den kom inte på torsdagen heller, inte fredagen och inte lördagen. Vi detta laget hade jag haft jävulska kramper i magen, speciellt under lördagen. Precis som menskramper innan det kommer. Och det var när jag aldirg fick nån blödning som jag började misstänka något. Så i söndags när jag hade ridit så upptäckte jag en pytte, pytteliten fläck på trosskyddet, en flytning( ursäkta detaljerna) med några strängar ljusrött blod i. Har ALDRIG fått ngt sånt innan och det var då jag bestämde mig för att testa. Kan ju säga att när stickan visade två streck, vilket den aldrig tidigare gjort, så sprang jag runt som en dåre i huset, skrek, skrattade, grät omvartannat. Sambon var nog mest chockad! Helt obeskrivlig känsla, den kommer jag aldrig att glömma!!

Så vi är verkligen superlyckliga, men jag oroar snart ihjäl mig för missfall. Vet att man inte kan påverka så mycket själv vid denna tidpunkt, men jag ber, jag hoppas ,jag bönar; SNÄLLA, låt det gå bra nu!!! <3

Hej på er! Jag lever, har inte gått i ide eller så. Anledningen till att jag inte skriver lika ofta är att jag helt enkelt inte har tid. Vi renoverar vårt kök och det tar all vår lediga tid, så därför hinner jag inte sitta och knappa här! =) Men jag är inne och läser hos er titt som tätt så ni är inte glömda!

Vill inte heller sitta och gräva ner mig för mycket, blev lite mycket där ett tag, ville komma bort från alla hopplösa tankar, och det har faktiskt känts bättre. Jag fokuserar på lite annat, som renovering och även på vår häst som kom för ca en månad sedan. En islandsvallack som är helt underbar och som jag och min syster har tillsammans. Kan säga att han har fått mig att må såååå mycket bättre! Precis vad jag behövde. Älskade, underbara kille!

Statusen som sådan är att jag är på dag 28 idag. Jag vet att det inte lyckades den här gången heller. Jag VET det, och faktiskt så känns det inte helt deprimerande, alltså jag är inte lika ledsen nu som jag brukar vara innan mens. Vet egentligen inte varför, men känslan är så skön, att jag tänker hålla kvar vid den och inte analysera om varför jag känner så just denna gång. Jag vill bara ta dagen som den kommer, imorgon kanske jag känner annorlunda, men just nu tänker jag vara glad och hålla kvar den positiva känslan inom mig!

Har iaf bestämt att det förmodligen blir IVF privat i januari. Så det känns bra helt enkelt, bra att det finns ett mål.

Kramar till er alla!

Skrev precis ett långt jävla inlägg som råkade raderas, inte fan att nåt ska gå bra för oss!!!
Har varit en jävla pisskväll rent ut sagt. Är så jävla nere och ledsen. Är precis hemkomna från grannen, var lite fest där. Träffade en gammal vän som är gravid. Hon var så fin, så lugn, utstrålade sån lycka. Jag unnar henne verkligen all lycka men när jag skulle berätta för henne om vårt problem, vårt kämpande, vår längtan så bara brast det, Blev jätteledsen. Så hemskt, allt bara kommer ikapp, man förtränger det så bra, och rätt var det är så bara kommer det. Hade visserligen druckit vin och då brukar ju känslorna svalla, ligga utanpå liksom. Nej, allt känns så pissigt och hopplöst just idag, Det kommer verkligen att bli frukatnsvärt svårt för oss. Vi kommer antagligen att få kämpa med sprutor, hormonsvängningar osv för att få vårt barn. Eller blir det den långa vägen mot adoption, bara vet att det kommer bli så jävla tufft. Hur myckt mer ska jag orka, hur mycket mer ska mitt hjärta tåla? Jag vet inte, jag vet bara att nu när jag får mens nästa gång så kommer jag bryta ihop, gå sönder, jag orkar inte mer, vill bara försvinna. Om det enda sättet för oss att bli gravida är att jag slappnar av och inte tänker på det, så är det kört, det kan jag säga. För det går inte, jag kan inte, längtan, lidelsen är för stor. PUNKT. Då är det alltså kört för oss, så nu vet man ju det och det är ju det som känns så himla hopplöst.

Ägglossningen är iaf över. Vi mös till det i söndags, två ggr till och med. Stegringen kom i tisdags och då var vi på det igen samt i onsdags. Så vi har ju prickat in dagarna, det vet vi. Men vad spelar det för roll? Det har vi ju gjort i ett och ett halvt år, så varför skulle det ta sig nu?? Hoppet försvinner, man vet att man trampar i vatten förgäves, går i motvind. Jag orkar verkligen inte mer, vad fan ska vi ta oss till??

Att det sedan är andra tråkigheter runtomkring gör ju inte saken bättre. Och jag och sambon blev ovänner ikväll, vilket inte heller är kul. Får väl ta tag i det imorn, just nu orkar jag ingenting ...

Hej på er!

Nu har jag pratat med vår doktor om varför det kunnat bli såhär. Jag ringde först och pratade med en sköterska och fullkomligt skällde ut henne! Skämdes lite efteråt, hon kan ju faktiskt inte hjälpa att vi fått dubbla budskap av doktorn så jag var tvungen att be om ursäkt. Hon förstod ändå, och henne gillar jag verkligen så inget ont mot denna goda människa.

Sen fick jag prata personligen med farbror doktorn. Och han kunde bara beklaga det som inträffat. Jo, tack, lätt för honom! Han skyllde på att vår utredning tagit OVANLIGT kort tid, dvs vi fick komma i april och var klar med alla prover och allt i september. Normalt brukar man söka sig till utredningen efter ett år, vilket vi också gjorde på ett ungefär, och sedan brukar själva utredningen (enl. honom iaf) ta cirka ett år. Nu tog vår "endast" sex månader, vilket var onormalt snabbt. Dessutom hittades inga fel och då MÅSTE man vänta i två år innan man kan få betald ivf tydligen. Detta ville vi ju fått info om tidigare så klart så man ställt in sig på det!!!

Så det är där vi är nu alltså. Finns inget vi kan göra utan bara gilla läget. Vet inte vad jag känner just nu. Är så klart ledsen och besviken, men ändå likgiltig och bara lugn på ngt sätt. Vet inte varför, känns som om allt kan kvitta just nu, även om jag vet att jag egentligen inte känner så. Lite flummigt ....

Vi har som sagt det privata alternativet som jag berättade om för läkaren också, och han tyckte vi skulle välja själva hur vi ville göra. Men som jag förstod det så kan man göra privata försök innan de landstingsfinansierade, eller det går inte?? Läkaren sa iaf inget om detta, men jag fick en kommentar här om att om vi gör privata försök så gäller inte landstingsförsöken, STÄMMER DETTA??? I så fall så får vi nog tyvärr vänta, finns ju ingen garanti för att det lyckas! Jag är också rädd att om vi påbörjar ett försök nu inom det snaraste, och det inte lyckas så kommer jag bli helt förstörd! Julen och allt kommer att vara ett helvete, vet inte hur jag ska orka med allt! Usch, varför ska man behöva ha det så här egentligen?? Till råga på allt så är det full renovering igång här hemma, vi håller på att riva ut vårt kök. Så det gäller att vara på topp för att fixa i ordning allt, inte det lättaste vill jag lova!

Nej, vi ska ta oss en rejäl funderare över hur vi ska göra framöver, hoppas att vi tillsammans kommer fram till ett bra beslut som känns rätt!

Kram till er alla!

Imorgon håller jag mina tummar och tår för att Sara och hennes sambo får ett fint plus!! Tänker på er och hoppas!

" Bästa *******! Enligt södra regionens riktlinjer får min remiss till provrörsklinik först sändas efter 2 års försök att åstadkomma graviditet om landstinget ska täcka kostandera. Ni har försökt att åstadkomma graviditet sedan april 2008. Remissen får först skickas april 2010 vilket jag kommer att göra. Ring gärna om du har frågor".


FRÅGOR????????????????????????????????????? Vad fan håller de på med egentligen?????? Detta brevet fick vi hem idag, detta brev läste jag idag, efter månader om hopp att få börja med IVF inan jul, eftersom VÅR JÄVLIGT PÅLÄSTA DOKTOR sagt till oss att vi får påbörja det så snart remissen var skickad!!! Man kan ju börja undra om de där jävla doktorerna kan sitt jobb eller vad fan de egentligen sysslar med?????? Kan inte beskriva vad jag kände när jag läste detta, kan inte beskriva hur jävla arg, förbannad, ledsen och fruktansvärt besviken jag/vi är just nu. Har för fan försökt göra barn framlänges och baklänges i 1 år och 8 jävla månader, och nu säger de att vi måste vänta tills APRIL?????? Och då snackar vi bara om remissen, sen ska det stötas och blötas, nya prover ska tas innan vi får komma dit, semestertiden krockar mitt i allt, så jag skulle tippa på, UPPSKATTA att vi får komma dit om ungefär ett år, ETT JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA ÅR!!!!!!!!!!!!! Nej, jag är så förbannad att jag ska minsann ta och ringa till gynmottagnoingen imorn och säga dem ett och annat om deras rutiner, vad de lovar och framförallt hur det sätter två frukatnsvärt ledsna och krossade hjärtan i ännu mer förtvivlan efter deras jävla lovande hit och dit. Det är faktiskt männiksor som de har att göra med! Så det så!

Så nu kommer vi att betala, vi kommer att göra det. Vi orkar inte vänta mer. Visst, vi är oförklarligt barnlösa, ja ja, vi KAN få barn, teoretiskt sett. MEN DET FUNKAR JU INTE!!!!!!!! Har haft sex vid ÄL på EXAKT tidpunkt i vrenda jävla månad sedan vi började. Och jag går sönder ännu mer om vi ska hålla på i samma bana i ett år till. Jag går sönder, jag trasar sönder, jag går under .... Vi kommer att betala. Det finns inget som säger att vi kommer att lyckas, men vi kommer att göra det. Jag ska ringa till RMC imorgon och fråga lite runt det här så får vi se vad de säger och när vi kan sätta igång. Idag känns det som om hela världen trillade ner på mina axlar för en stund, världen stannade ... Men samtidigt tändes ett nytt hopp. Inga pengar i världen spelar någon roll, vi ska ha vårt barn. Vi SKA ha barn, och då spelar pengarna ingen roll. Vi får ta den smällen för vi kommer att gå sönder annars ....

Mitt i allt detta kaos så är jag även så jäääääääääävla förbannad på hur en viss person i min omgivning beter sig just nu. Och jag tänker fan inte vara tyst längre, jag tänker inte finna mig i detta tramsande och "mellanstadiebeteendet". Det är för fan mobbing och sen spelar det ingen roll hur känd denna personen i fråga är för jag är så jävka trött på att på ignorerad på sms och när man ringer, inte bli tilltalad när man umgås, inte bli sedd, inte bli tillfrågas när alla andra är bjudna till personen i fråga, JAG ÄR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ALLTIHOPA DETTA så det står mig upp i halsen. För fan människa .... Ahhhh! Ingen som reagerar heller, jag skiter i allt nu, tänker inte hyckla med, varför i hela friden ska JAG finna mig i detta???? Varför är det JAG som ska vara tyst?????????? NEJ, nu är det slut med det, och det kan jag meddela, för detta är så lågt så ni anar inte!

Så, nu har jag avreagerat mig klart för denna gång. Återkommer imorn när jag pratat med RMC ...

Hej på er alla kämpande! Här har det varit fruktansvärt tungt de senaste dagarna. Det hela började i måndags kväll, jag fick så jäklans ont i magen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Natten till tisdagen kom så syndafloden. Jag blödde, blödde och blödde. Blödde igenom tamponger och allt och hade frukatnsvärt ont i magen. Fysiskt och psykiskt höll jag på att gå sönder. På tisdagen kunde jag knappt komma upp ur sängen, fick sjuksriva mig. Grät och grät och förbannade livet och allt annat. Just då kändes allt så jäkla tungt, mörkt och orättvist. Jag var verkligen tröstlös. Sambon visste inte vad han skulle säga och göra, klart han också var ledsen, men han såg ju hur jag led. Igår blevdet lite bättre. Fortfarande ont, blek och eländig, men liite bättre i själen. Dock har jag inte orkat jobba något, jag mår helt enkelt inte bra. Idag mår jag helt ok i magen, lite öm och medtagen, men annars är det mycket bättre. Så imorgon ska jag möta verkligheten igen, möta alla glada människor som har barn och barnbarn där hemma. Möta verkligheten, bara att hoppa upppå hästen igen.

Ringde iaf till min doktor och frågade varför i hela friden jag hade så jäkla ont denna gång. Smärtor jag inte upplevt på väldigt länge. Han rådde mig att göra ett grav-test och sedan ringa tillbaka, kan ju ha varit missfall. Jag lydde doktorns order, hade två test som skräpade här hemma. Men icke, inte en tillstymmelse till något plus, streck, spökstreck eller annat. Ringde upp igen. Han sa då att det kan ha varit för att jag åt Pergotime som kroppen reagerade så. Han visste helt enkelt inte. Om det fortsatte skulle jag få komma in. Så jag ringde till min gyn här i närmsta lilla stad där vi bor. De tog emot mig omgående. Dock skickade de vidare mig till det sjukhus där jag går på utredning eftersom jag hade feber. Ultraljud fördes upp i ömma mig, och där konstaterades överstimulering och infektion. Antagligen av Pergotime, jag har helt enkelt producerat en jäkla massa ägg, som nu ploppat ur mig. De visste inte säkert, men säkert därför sa de. Så nu går jag på pencellin och ska som sagt möta verkligheten igen imorgon. Varför ska livet vara såhär?

Jag vet att det är en del som jag känner privat som läser detta. Till er ber jag att inte prata med mig om detta, jag vill bara försöka fokusera på något annat just nu. Jag är trasig, ledsen och sårbar. Men jag uppskattar om vi istället kan prata om glada och ljusa saker. Om jag vill prata så gör jag det, om jag behöver prata så gör jag det. Jag vet att ni finns där för mig ändå, men snälla, jag vill inte prata om det här just nu. Ännu ett misslyckande, ännu en besvikelse, jag orkar inte mer.

Vi har en plan, en plan som ännu inte är riktigt utarbetad, men en plan iaf. Vad det är kommer jag att säga tids nog. Nu vill jag bara vara, försöka läka. Även om jag inte förlorat något bran, misslyckats på IVF så är detta FRUKATSNVÄRT JOBBIGT FÖR MIG. Så, jag behöver egentligen inte förklara mig mer än så.

STOR kram till alla er andra som kämpar!

Har inte orkar skriva här, har mått piss de senaste dagarna. Alltså folk märker det inte utåt sett men inne i mig rör det sig mycket tankar. Idag är jag på dag 29, för exakt två veckor sedan fick jag fullt utslag på ÄL-testen. Alltså borde jag få mens idag eller imorgon. Idag har jag inte sett till kärringen, men jag är fullkomligt bombsäker på att hon kommer imorgon bitti. Varför? Jo, jag får nästan 8 av 10 gånger mens på morgonen, jag har ont i brösten, utmed sidorna (precis som vanligt), jag har ett jävla humör emellanåt, jag har lite mensvärk som kommer och går och jag har ont i min högra axel samt är svullen på min högra hand. Det låter kanske konstigt i mångas öron det där med armen, men det är faktiskt så att innan mens så värker det som fan i min högra axel, ut i armen och handen blir svullen. Började efter jag slutat med mina p-piller och är alltså för mig ett säkert mens-symtom, tyvärr. Däremot vet jag ju inte om armen värker även om jag skulle bli gravid, men idag är jag så jävla säker på att kärringjäveln kommer imorgon att jag tar armvärken som ett säkert tecken.

Det som skiljer sig från mina vanliga menssymtom om man nu ska analysera det, är att jag har haft mensvärk till och från i en vecka nu, brukar bara ha det några dagar innan. Jag är inte gasig i magen, som jag annars brukar vara innan. Jag har inga finnar, och ibland så pirrar det till/spänner i börstvårtorna, ungefär som när man fyser. Dock har jag kanske upplevt dessa symotm innan mens tidigare, men det känns som det är lite nytt så därför skirver jag ner det så jag kan ta det i beaktande till nästa gång.

Summan av allt är att jag kommer att få mens imorgon, är så säker så. Är även livrädd för att publicera detta inlägget för jag känner på mig att nu när jag skrivit att jag inte FÅTT mens ännu, så kommer den väl bara jag reser mig upp.  Min vanliga otur, och varför inte fortsätta på den banan likosm???? Önskar bara att mensen inte kommer imorn, att man kan få hoppas lite. Varför kan inte vi få hoppas lite??? Varför ska man alltid behöva känna sig uppgiven och ledsen?? VARFÖR??? Vet att ingen kan ge svar på varför, men jag är så jävla trött på att känna mig som en tidsinställd bomb varje gång innan mensen kommer. Rädd och nervös för att gå på toa, rädd för att bli ledsen, rädd för var jag kommer att känna när mensen ännu en gång kommer. Jag är rädd helt enkelt, och jag hatar denna känslan av maktlöshet ...

När jag får mensen denna gång så har vi kanske ev. en liten plan. Känner att vi /JAG inte orkar mera snart. Så vår lilla plan kanske, kanske tänder en liiiten gnutta hopp inom mitt krossade och ledsna hjärta ... Vi får se ...

Hej ... Oförändrat läge här ... Mensvärken är dock inte lika påtaglig, mer som stickningar/hugg i magen. Finnarna börjar ploppa upp, precis som vanligt ... Brösten känns inte, precis som förra gången, men dock ser jag ut att vara gravid i fjärde månaden, är supersvullen om magen. Men, som sagt, det finns inget hopp, inget ljus, ingenting. Känner mig helt tom idag.

Igår fick vi dock ett positivt besked, vår remiss till IVF är skickad! Dock vet jag inte om jag känner glädje eller vad det är ... Har så jäkla svårt att vara glad just nu. Skulle iaf ringa till RMC i Malmö om ca två veckor för att se om den kommit fram. Hoppas de sköter allt snyggt nu, så de inte slarvar bort den på vägen!

Känner mig så konstig, så likgiltig liksom. Hoppas det går över, tycker inte om att känna så här ...

Just nu känns det som om allt är en enda stor väntan! Förra vecka ringde jag till läkaren och frågade hur det går med vår remiss till IVF. Detta var förra onsdagen, tror jag. Då svarade han att sambons prover inte hade kommit, prover på HIV samt Hepatit, men de var på g. Så fort de var analyserade skulle remissen skickas. Men tror ni då att den skulle skickas direkt till RMC i Malmö??? Nej, då ska den först till Karlskrona för en bedömning och ett godkännande där, och SEN till Malmö!! Detta hade vi inte fått någon info om innan, så man blev en aning nedslagen. Så sa han att det kanske hinner att ta sig innan, men det tror jag verkligen INTE! Känns som om man har sån jäkla otur med allt just nu så jag skulle inte våga hoppas för mycket på att vi skulle klarar det på egen hand. Det har ju inte hänt innan så varför just nu liksom?? Har ju käkat Pergo nu efter förra mensen, men har läst runt så mycket på Familjeliv om de som blivit gravida på typ femte kuren, så första kuren ska man nog inte ha så höga förhoppningar om ...

Dessutom så är det en enda, jävla, hopplös väntan tills mensen gör sitt sedvanliga intåg. Blir så less och deppig av att tänka på att man ska behöva bli så fruktansvärt ledsen igen. Vet inte hur mycket mer jag orkar?? Visst, finns de som har försökt mycket längre än oss, men för OSS känns det fruktansvärt tungt. Jag skiter i hur andra ser det, detta spelar roll FÖR OSS, och vi har rätt att vara ledsna. Varje dag känns det som om man går och känner efter (kan inte hjälpa det tyvärr) och analyserar om brösten värker/ömmar eller om bröstvårtorna är liiite mörkare nu än vanligt! Så psykiskt jobbigt att det inte är sant! Och någonstans långt där bak i huvdet bara vet jag att det nog är alldelles för tidigt att överhuvudtaget känna något som helst symtom. Dagarna segar sig fram, både vill och inte vill att de ska gå fortare. Vill inte se den där röda, stora fläcken en gång till, tänker banne mig blunda varje gång jag ska på toa när det väl närmar sig, ignorera och stänga ute ...

Ett negativt inlägg, men det är just så jag känner just nu. Kvällen har iaf spenederats med våra underbara, söta vänner, som just nu (några av dem) går igenom något som egentligen är såååå mycket värre än detta som vi tampas med. Jag önskar och hoppas att allt ordnar sig för dem och att deras söta ansikten inte slutar le, då går vi under allihopa ... Det tråkiga i sammanhanget är att vår andra vän som jag berättat om, har kommit tillbaka hit efter en resa, och nu börjar det att kännas jobbigt. Hon undviker ju mig och jag vet fortfarande inte varför. Eftersom vi alla umgås kommer detta säkert vålla problem, iaf för mig. Imorgon är alla bjudna dit på förmiddagen, men det känns som om jag inte är välkommen, ändå om hon sa att ALLA fick komma. Man känner sig som en liten flicka igen som inte fick vara med i kompisgänget när man gick i skolan ... Fruktansvärt är det ....

Men trots allt detta så har ju jag och min älskling varandra, och det är ju något positivt iaf! Vi ska lyckas, vi bara måste det ...